Valkampanjer behöver känslor och visioner – ”Det räcker inte med teknokratiska diskussioner”

Välfärdsområdesvalet ordnas den 23 januari.
Välfärdsområdesvalet ordnas den 23 januari.
8.2.2021

Akademilektor Tom Carlson säger att valkampanjer är en kamp om röster, inte demokratifostrande samtal.

Frågan om vad vårens valkampanj ska handla om har debatterats lika flitigt som enskilda sakfrågor. Orsaken är främst Sannfinländarnas försök att göra kommunalvalet till en förtroendeomröstning om regeringen.

I torsdags förklarade partiets ordförande Jussi Halla-aho strategin med att det är svårt att engagera väljare med hjälp av ”vanliga” frågor som kommunfullmäktige har ansvar för. Halla-aho nämnde planläggningsfrågor som ett exempel på dessa vanliga frågor.

Sannfinländarnas valteman har kritiserats för att vara vilseledande. Men valkampanjer ska inte heller förväxlas med demokratifostrande samtal, säger Tom Carlson, akademilektor i statskunskap vid Åbo Akademi. Snarare ska de ses som en kamp – om väljarnas röster.

– I alla valkampanjer ger partierna fördelaktiga bilder av sig själva, och målar motståndaren i sämre dager. Det behövs också underhållande element, för att engagera väljarna, vid sidan om sakfrågorna. Det handlar inte om att välja mellan känsla och rationalitet. Det parti som lyckas kombinera dessa två klarar sig bra, säger Carlson, som har politisk kommunikation som forskningsområde.

Carlson säger att bilden av valkampanjer förr, som sakliga och rationella, är något av en glansbild. Känsloläget kunde också vara uppskruvat då. Att partierna fortsätter slå på känslosträngarna understryker det som forskningen visat.

– Den gamla uppfattningen var att känsla ska separeras från rationalitet. Nu vet vi att känsla kan styra oss mot rationalitet. Känslor mobiliserar. De får i bästa fall folk att söka fakta, att ompröva sina åsikter och se över sina politiska preferenser.

Det här behövs, inte minst med tanke på att valdeltagandet i kommunalval är nedåtgående. Carlson säger att det är något av en paradox att kommunalval – som handlar om sådant som direkt berör oss – inte lockar, medan presidentval gör det.

– Det funkar inte att föra enbart teknokratiska diskussioner. Det behövs berättelser och visioner.

Att debattklimatet är polariserat förklaras delvis av detta. Partier som idag dominerar i kommunalpolitiken, till exempel Centern, försöker hålla ställningarna med positiva budskap.

Utmanare, till exempel Sannfinländarna, vill med mer ängsliga budskap ruska om den rådande situationen, säger Carlson.

 

Maria Kaisa Aula, finansminister Matti Vanhanens (C) statssekreterare, uppskattade partiordförande Annika Saarikkos (C) budskap till de finländska kvinnorna. 

Valkampanjen präglas, utöver detta, av en sorts tudelning. En kampanj förs på nationell nivå, kring stora frågor som är mer eller mindre kopplade till kommunerna. En annan sorts kampanjen förs i de enskilda kommunerna.

Carlson säger att det är de lokala och regionala nyhetsmediernas ansvar att belysa sakfrågorna. Det ansvaret understryks ytterligare då pandemin gör det svårt att ordna traditionella valevenemang.

Sociala medier når nämligen inte alla väljare, säger Carlson.

– Många väljarsegment följer inte sociala medier överhuvudtaget, och uteblivna torgmöten och andra valtillställningar är ett stressmoment för många kommunalpolitiker. I vår måste kandidaterna bli flitiga insändarskribenter i lokalpressen.

Samtidigt kan partierna, via sociala medier, nå fram till en stor röstreservoar, nämligen de unga väljarna, tror Carlson. Lyckas partierna få upp de ungas valdeltagande kan det rucka på styrkeförhållandena i kommunerna.

Alla kandidater har trots allt inte samma förutsättningar. Även om konton på sociala medier är gratis och tillgängliga för alla krävs det kunskap och pengar för att driva framgångsrika kampanjer på dessa plattformar, säger Carlson.

Det här noterade också Vänsterförbundets Veronika Honkasalo, riksdagsledamot och medlem i Helsingfors fullmäktige. Enligt Honkasalo försätter en valkampanj, som styrs allt mer till sociala medier, kandidater i en ojämlik situation.

Det finns kandidater som byggt sin profil på sociala medier i flera år, och så finns det de som inte ens har ett konto, skrev Honkasalo.

 

Carlson tillägger, att i den mån som sociala medier har en utjämnande effekt, så syns den genom att det inte är de stora partierna, som SDP och Samlingspartiet, som gjort bäst ifrån sig, vilket man först trodde att skulle vara fallet.

Snarare är det Gröna och Sannfinländarna som visat sig på styva linan, sannolikt för att de har folk i organisationen som kan dessa saker.

Till nyhetsbyrån STT säger Halla-aho att Sannfinländarna inte tvingas modifiera sin kampanj, även om pandemin styr den allt mera till nätet.

LÄS OCKSÅ:

Georg Henrik Wrede: Väljare i kommunalvalet serveras underhållning, inte analys

Väljarna vinner inget på att kommunalvalet blir en förtroendeomröstning om regeringens politik