Kommunalval handlar alltid om mer än frågor som kommunala beslutsfattare har direkt ansvar för. Indirekt är kommunalvalen också en mätning av den sittande regeringens politik.

Det här är inte odelat en dålig sak, inte minst för att många riksdagsledamöter sitter i sina kommuners fullmäktigen och kandiderar i kommunalvalen. Väljarna har rätt att göra kopplingen mellan den nationella politik som skapar förutsättningarna för kommunalpolitiken, och hur dessa förutsättningar omsätts i praktiken på det lokala planet.

Men om kommunalvalsdebatten kantrar över i frågor som lokala beslutsfattare har liten eller ingen inverkan på gynnar det här inte närdemokratin.

Om debatten domineras, inte av konkreta frågor i folks vardag — skolors inomhusluft, kollektivtrafikens tidtabeller, stadsplanering och så vidare — utan av frågor som är ämnade att testa den sittande regeringens politik, då riskerar kommuninvånare få kandidater invalda på premisser som politikerna inte kan omsätta i praktiken.

Kommunens roll blir luddig om gränsen mellan kommunal och nationell politik suddas ut. Och när löften som bygger på ett missnöje med den nationella politiken inte infrias på det lokala leder det här till ytterligare missnöje och politikerförakt.

Vårens kommunalval riskerar att bli en väldigt spretig historia. Också om coronaepidemin är under kontroll då — vilket alla hoppas, men få vågar lita på — kommer kommunalvalets teman, direkt och indirekt, att dikteras av den politik som regeringen fört för att få kontroll över smittspridningen.

Här ett exempel: Sannfinländarna, som enligt Yles mätning är det klart största partiet efter SDP, höll idag sin återkommande presskonferens, ”tuumaustunti”. Partiordförande Jussi Halla-aho ondgjorde sig igen över det stödpaket som EU-ländernas statschefer nyligen kom överens om, bland annat som en reaktion på den ekonomiska förödelse som coronaviruset orsakat.

Att betala andra länders skulder höjer på skatterna i Finland för privatpersoner och företag och förstör landets konkurrenskraft, menade Halla-aho. (Stödpaketet består av direkta stöd och lån, som ska betalas tillbaka och är ämnat att stimulera EU-områdets ekonomi, något som ska gynna vårt exportberoende land.)

Sannfinländaren exemplifierade orättvisan med att skatten på bensin är betydligt högre i Finland än i länder som Spanien och Polen. De skattepengarna går nu till dessa länder, menade sannfinländaren.

Och så slutklämmen: Nästa vårs kommunalval är ett ypperligt tillfälle att berätta för regeringspartierna att ett sådant här spel duger inte. Vi uppmanar alla oroliga medborgare att åstadkomma en förändring nästa april, sa Halla-aho.

Kommunfullmäktigen runt om i Finland har inget att säga till om vad gäller hur bensin beskattas eller om vilka överenskommelser EU-ländernas ledning kommer överens om.

Resultatet i kommunalvalet sänder säkert en signal till partierna om deras nationella politik — det här gäller inte minst Centern, som kämpar för att hålla sin position som Finlands största kommunparti. Men det är långt ifrån självklart att den förändring som Halla-aho efterlyser syns på det lokala planet, trots att väljarna uppmanas att åstadkomma den där.

Om kommunalvalet görs till en direkt förtroendeomröstning om regeringens politik, så finns det en risk att frågor som inte har något att göra med kommunalpolitiken överskuggar de frågor som lokala beslutsfattare har ett ansvar för.

Väljarna vinner inte på att stödpaket som förhandlats fram i Bryssel får mer utrymme än skolan som dras med dålig inomhusluft, busslinjen som inte fungerar på glesbygden eller stadsplaneringen som haltar.

Det här gäller alla partier, inte bara Sannfinländarna. Att SDP får ett gott betyg för hur det burit sitt regeringsansvar betyder inte att väljare blint ska visa sin uppskattning för partiet den 18 april.

Också där gäller det att avgöra vilka frågor som ligger en själv närmast, och vilket parti som har de bästa svaren.