”Kan bli värre än 90-talets kris” — expert uppmanar kommunerna att höja skatterna istället för att skära i skolorna
Staten måste fortsätta stöda kommunerna, så att de kan satsa på barn och unga, och på barnfamiljer.
Vårens beslut om distansundervisning i skolorna, och rekommendation om att hålla barn hemma från daghemmen, ledde till ett välfärdsunderskott. Det säger Esa Iivonen, ledande sakkunnig vid Mannerheims barnskyddsförbund och ordförande för den arbetsgrupp som granskat hur coronaepidemin drabbat barn och unga.
Underskottet har ackumulerats, inte bara för att skolorna övergick till distansundervisning, utan också för att en rad andra tjänster och verksamheter föll bort. Barns och ungas hobbyer — som har en viktig social funktion — begränsades, och tjänster inom social- och hälsovården, till exempel elevvården, blev underutnyttjade eller föll bort helt och hållet.
— För barn och unga med funktionshinder eller med långtidssjukdomar är det här speciellt problematiskt. Men också sociala problem, till exempel familjevåld, som även annars är ett undangömt problem, blev mera svåråtkomligt när barnen inte var på daghem, skola eller inom socialtjänsternas räckvidd, och när föräldrarna inte var på jobbet på grund av permitteringar eller uppsägningar. Ekonomiska problem för med sig sociala utmaningar.
Har krisen gjort att barnfamiljer, som under normala förhållanden inte har problem, nu hör till riskgrupper?
— Det varierar. Det finns familjer som inte kunnat förutse coronakrisens inverkningar. De har jobbat inom till exempel hotell- och restaurangbranschen, och klarat sig bra, och det ekonomiska bortfallet har varit en överraskning. Samtidigt har många familjer inte drabbats. Människor har olika förutsättningar, och utanförskap och ojämlikhet växer om samhället inte ingriper. Under våren var samhällets stödstrukturer på undantag, vilket hade konsekvenser.
Ungdomsarbetslösheten oroar
Iivonen säger att de mest sårbara är barnfamiljer som drabbats av långsiktiga inkomstbortfall och är beroende av utkomststöd. Men också barn och unga som är i behov av olika tjänster — på grund av funktionshinder, sjukdomar eller sociala problem — är utsatta. Barnskyddet kunde inte erbjuda sina normala tjänster under våren, och det stöd som gavs på distans nådde inte alla barn.
Unga som är på väg in i arbetslivet utgör en speciellt sårbar grupp, säger Iivonen och hänvisar till att en tredjedel av sommarjobben försvann i coronavågen och till att ungdomsarbetslösheten fördubblats.
— Den ekonomiska krisen är speciellt de ungas kris, de som vill in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten inom den gruppen ökar mest, för de har ingen arbetserfarenhet. Om epidemiläget inte förbättras står vi inför en långsiktig ungdomsarbetslöshetskris, en generationskris där ungas svårigheter att komma in på arbetsmarknaden ökar utanförskapet, leder till en ojämlik inkomstfördelning och försämrar en sedan tidigare sjunkande nativitet. Det här kan få stora regionala och kommunala konsekvenser.
Vad gäller långsiktiga konsekvenser, kan de jämföras med recessionen på 1990-talet eller är riskerna till och med större?
— De är åtminstone lika stor, men vi vet inte hur epidemin utvecklas och om den pågår länge så kan konsekvenserna bli värre än av 1990-talets recession. Om situationen nu under hösten blir som den på våren kan läget bli svårt för unga som söker jobb, för det är en känslig fas av livet. Handlar det om ett långt avbrott, om det tar flera år att komma in på arbetsmarknaden, kan det bli svårt att längre fram överbrygga den klyfta som uppstår.
Skolan sköter inte bara undervisningen
Skolans roll som en institution som inte bara ansvarar för barn och ungas utbildning, men också stödjer deras hälsa och sociala kontakter, har understrukits under vårens distansundervisning. Iivonen delar den uppfattningen, men vill inte att lärare och rektorer bär ansvaret ensamma.
Han säger att skolan måste bli mer mångprofessionell. Den behöver inkludera fler skolkuratorer och skolpsykologer, liksom uppsökande ungdomsarbetare. Han välkomnar också att den så kallade Finlandsmodellen — alltså att barns och ungas hobbyer knyts till skolan — är på väg att genomföras.
— Det är förlegat att tänka att skolan bara sköter om undervisningen. Den stödjer också ungas välmående, och på ett kostnadseffektivt sätt. Förutom att ett sådant stöd är mänskligt och socialt viktigt kommer kommunerna billigare undan om de satsar på detta. Jag hoppas att pengarna i regeringens fjärde tilläggsbudget också används för de stödåtgärder som de är ämnade.
Har kommunerna tillräckligt med kunskap, verktyg och stöd från staten för att klara av den här situationen?
— Man ska komma ihåg att förändringen skedde väldigt snabbt. Internationellt sett klarade Finland övergången till distansundervisning bra, och för det ska skolorna och kommunerna ha ett stort tack. Klart det finns saker som kan förbättras. Om en liknande situation uppstår på hösten tror jag att vårens lärdomar är till stor hjälp. Problemet är att coronasituationen ledde till att andra social- och hälsovårdstjänster drogs in, och skapade ett välmåendeunderskott, trots att behovet för dem som behöver stöd ökade. Det är klart att nyheterna om lärare och assistenter som permitteras oroar. Det behövs fler av dem, inte färre.
Höj skatterna, spara inte
Iivonen säger att beredskapen att hantera situationen varier stort i kommunerna, mycket beroende på kommunens ekonomi.
Han förespråkar skattehöjningar som en bättre tillfällig åtgärd än att skära i skolor och i social- och hälsovårdstjänster, och hänvisar till forskning som visar att de kommuner som sparade på dessa under 1990-talets dåliga år fick betala dyrt på lång sikt.
Kommunerna borde mera långsiktigt bedöma konsekvenserna av deras åtgärder, säger Iivonen.
Kan man alltså påstå att i en del kommuner så är barnens rättigheter just nu i ett trängt läge?
— Så kan man säga, speciellt om man ser på de uppgifter om kommunernas permitteringsplaner som lärarfacket OAJ presenterade förra veckan. Sådana åtgärder orsakar ett riskabelt underskott i utbildningen och välfärden som det kan bli svårt att balansera. Det sker inte i en handvändning.
Vad ska alltså staten och kommunerna göra för att situationen inte blir värre?
— Vad gäller staten hoppas jag att satsningen på barn och familjer i årets fjärde tilläggsbudget får en fortsättning i budgeten för nästa år och i eventuella tilläggsbudgeter. Kommunerna bör se till barn och ungas behov och göra bedömningar av sociala och ekonomiska påverkningar på lång sikt. De här går hand i hand. Drar man in servicen ökar utanförskapet och behovet av servicen.
Utanförskap är ingen naturlag
Iivonens arbetsgrupp presenterade första delen av sin rapport om coronakrisens konsekvenser för barn och unga i juni. Den andra delen kommer i oktober.
Han säger att arbetet så långt inte stött på några överraskande resultat, men nog understrukit vikten av god krisberedskap. Den har kommunerna och skolorna, och Iivonen är tacksam för beslutet att återgå till närundervisningen redan i maj. Att hålla elever borta från skolan fem månader i sträck hade fått ännu större konsekvenser.
— Efteråt kan man också konstatera att distansundervisningen genomfördes på en onödigt bred front.
Iivonens arbetsgrupp är ett led i den nationella barnstrategi som en parlamentarisk kommitté arbetar med. Iivonen har också jobbat med den strategin, och säger att det är uttryckligen i krissituationer som samhällets förmåga att ta hand om barn och unga mäts.
— Finland har lyckats rätt bra men det finns en stor risk att barn och unga hamnar i ojämlika positioner. Det krävs insatser av staten och kommunerna. Det handlar inte om en naturlag: fattar vi rätt beslut så kan vi motverka problemen, men om inget görs skapas ojämlikhet och utanförskap.
