Ödesval i Helsingfors för SFP, undrar - och dundrar - Björn Månsson. Bild: Helsingfors stad, Ilkka Ranta-aho.

”Ödesval” börjar vara ett lite slitet begrepp. Det används ibland alltför lättvindigt för att övertyga väljarna om vikten av att rösta.

Men sedan finns det situationer då begreppet faktiskt är på sin plats. En sådan föreligger i Helsingfors för SFP i kommunalvalet i april. Några fakta:

För att få en plats i stadsstyrelsen krävs det fem mandat av de 85 i stadsfullmäktige. Det är precis vad SFP har haft nu i flera perioder.

De partier som inte har säte och stämma i stadsstyrelsen är mer eller mindre ute i kylan. Inte nog med att stadsstyrelsen bereder alla de ärenden stadsfullmäktige behandlar, oftast så att de som sådana godkänns i fullmäktige. Stadsstyrelsen beslutar också suveränt om en hel del saker, uppskattningsvis är ungefär hälften av ärendena på dess agenda sådana som inte alls går vidare till stadsfullmäktige.

Det är också av tradition stadsstyrelsepartierna som förhandlar fram stadens strategi (stadens eget ”regeringsprogram”) för varje mandatperiod, och stadens årliga budgetförslag. De övriga, små partierna saknar i praktiken allt inflytande över strategin och budgeten, som är de främsta styrinstrumenten i kommunalpolitiken.

De partier i Helsingfors som nu är ute i kylan är, i storleksordning, Rörelse nu (3 mandat), Centern (2) och Kd (1). Kommer SFP att göra dem sällskap under nästa mandatperiod? I så fall blir inte minst de s.k. svenska frågorna utan en effektiv bevakning.

Det gäller särskilt småbarnsfostran och skola, och social- och hälsovård, då ju Helsingfors är sitt eget välfärdsområde med stadsfullmäktige och stadsstyrelsen som beslutande organ. Men det gäller också anslagen till kulturinstitutioner och organisationer av alla de slag. Och t.ex. den skyltning och bruket av stadens logga, som alltid väcker ramaskrin då svenskan fallit bort.

Till detta worst case-scenario hör också att SFP skulle få representation i bara två av stadens fyra nämnder, mot tre nu, plus ordförandeskapet i nationalspråksnämnden. Gå sedan och välj bort… 

Mot domedagsprofetian talar det förra kommunalvalets resultat, då SFP hade nämare 4000 röster mer än vad de fem mandaten ”kostade”, Och i själva verket inte var långt ifrån att erövra ett sjätte mandat.

Men här kommer ett antal negativa faktorer in i bilden.

Den första är att riksdagsledamot Eva Biaudet inte längre kandiderar. Av hennes över 3100 röster kan upp till en tredjedel ha kommit från finskspråkiga väljare, och var mer personliga än partirelaterade. Riskerat bortfall: uppskattningsvis ett tusental röster.

En annan är att SFP inte har den kontroversiella Petrus Pennanen som obunden på sin lista, såsom senast. Troligt bortfall: 848 röster.

En tredje faktor av betydelse är att invandrarkandidaten Byoma Tamrakar troligen avstår. Hon samlade senast 637 röster. Om SFP inte lyckas få någon annan stark kandidat ur den nepalesiska/sydasiatiska populationen är det riskerade bortfallet kanske 500 röster.

Redan dessa tre kalkylerade bortfall kan alltså motsvara över hälften av det nämnda ”röstöverskottet” i det förra valet. Nu är det förstås omöjligt att veta vilket mandatpriset i röster kommer att vara i årets val. Det beror på valdeltagandet och på hur alla andra partier klarar sig. Klart är bara att SFP:s avgörande femte mandat är i farozonen.

För sedan kommer den verkliga skrällen: den sittande regeringen och SFP:s medverkan i den är särskilt omstridd just i Helsingfors. Det visar både utförda opinionsmätningar och t.ex. erfarenheterna från den pågående kandidatnomineringen, som inte ”gått som på Strömsö”.

Det är framför allt regeringssamarbetet med sannfinländarna som har upprört många liberalt sinnade SFP-väljare i huvudstaden. Många tycks anse att det är dags att ”straffa” partiet för dess agerande.

Och regeringens högervridna ekonomiska politik med socialt orättvisa nedskärningar och dess fumlande i social- och hälsovårds-, liksom miljö- och klimatpolitiken etc. har bara stärkt den kritiska opinionen.

Just i Helsingfors har SFP haft en del synliga avhopp, av bl.a. två tidigare kretsordförande och flera kommunalt förtrondevalda.

Det finns förvisso också en viss, om också mer marginell, opinion som är missnöjd med Eva Biaudets och andra helsingforspolitikers insats i debatten om partiets medverkan i, ja möjliggörande, av regeringen. Frustrationer finns alltså ”åt olika håll” bland partiets väljare.

Det är helt förståeligt i ett parti där det, som det till lust och leda brukar framhållas, är högt till tak och brett mellan väggarna. Frågan är egentligen hur länge taket hålls på plats, hur länge väggarna står ut för trycket, ja i sista hand om självaste golvet börjar ge vika…

Men detta gäller primärt det rikspolitiska skeendet, och nu står vi inför ett kommunalval. I fjolårets presidentval hade SFP inte ens en egen kandidat, eftersom presidentval är ett annorlunda, personcentrerat val. På samma sätt är kommunalpolitiken inte riks- eller regeringspolitik. Inte ens i huvudstaden.

Ett tungt vägande element i den skillnaden har accentuerats under den nuvarande regeringens tid. Ett faktum är nämligen att Helsingfors i sin politik går käpprakt emot regeringens politik, och det rentav till stor del med det ledande regeringspartiet saml:s medverkan.

Medan regeringen försvårar invandring rekryterar Helsingfors aktivt utländsk arbetskraft till branscher med arbetskraftsbrist och gör sitt bästa för att ta väl hand om dessa invandrare.

Medan regeringen skär ner på flyktingmottagandet, håller Helsingfors fast vid att erbjuda avgiftsfri bashälsvård också för s.k. papperslösa.

Medan regeringen skär ner på stödet till social bostadsproduktion, fortsätter Helsingfors att satsa på den. Nyproduktionen ska följa vissa kvoter för hyres- och ägarbostäder, och för olika finansieringsformer.

Medan regeringen behandlar social- och hälsovården styvmoderligt, håller Helsingfors fast vid avgiftsfri bashälsovård, inkl. labbtjänster.

Medan regeringen svävar på målen i miljö- och klimatpolitiken, håller Helsingfors fast vid sina ambitiösa mål.

Bara för att nämna några av de mest uppenbara exemplen.

Varför alltså straffa Helsingforspolitiker för vad regeringen gör, då Helsingforspolitikerna gör precis tvärtom?

Och i fallet med SFP: varför bestraffa Helsingforssvenskarna och den svenska intressebevakningen i huvudstaden för SFP:s omstridda medverkan i en regering som så många ogillar?

Till dem som ogillar regeringen hör många, ja säkert de flesta av SFP:s kandidater i kommunalvalet i Helsingfors. De erbjuder alltså en protestkanal – utan att äventyra positionerna i huvudstadens politik. För det är mycket som står på spel.