Georg Henrik Wrede: Blir vaccinationsvägrandet en försäkringsfråga?

Även om vi inleder det tredje året av covid-pandemin är vi fortfarande mitt i den. Det var det kanske inte många som gissade i slutet av 2019?

Fastän vi inte riktigt vet när det här är över så borde vi kanske ändå se framåt, mot tiden efter den akuta krisen. För på ett eller annat sätt så kommer världen att ”normalisera” pandemin.

Normalisera innebär att vi med stor sannolikhet kommer att ändra våra uppfattningar om vad som är normalt, alltså olika normer. Redan nu ser vi att uppfattningen om det ”normala” med distansarbete har förändrats.

Det kommer i sin tur antagligen påverka mera bindande normer, så som lagstiftningen kring beskattning, folkbokföring med mera.

Man kan göra frågeställningarna hur komplicerade som helst.

Kommer synen på individens ansvar i förhållande till det allmänna bästa att ändras av den här pandemin? Specifikt: hur kommer vi att se på frågan om valfrihet; på att ta eller låta bli att ta vacciner?

Hur långt gäller individens val, och vad är konsekvenserna av hur man väljer?

Vaccin gäller hälsa, och är alltså en högst personlig och känslig fråga. Samtidigt visar pandemin att den enskildes beslut konkret påverkar andra. I fråga om hälsa påtalas ofta inte bara individens valfrihet, utan också de samhälleliga strukturerna som antingen begränsar eller underlättar individen att göra beslut som är hälsosamma.

Utöver strukturerna så kompliceras därtill många frågor kring hälsa av ett flertal andra frågeställningar.

Till dessa hör hur klar uppfattning individen och experten har man om vad som är det ”hälsosammare” i valet mellan alternativ i just det aktuella enskilda fallet – och vad det innebär för det ”allmänna bästa”. Hur långt skall man räkna med till exempel ärftlighet och de begräsningar eller möjligheter som individens genotyp kan innebära?

Man kan göra frågeställningarna hur komplicerade som helst.

Är obligatorium den effektivaste vägen att gå?

Ett sätt att söka svar på frågorna är att kalkylera riskerna, som man gör med försäkringar. De facto gäller mycket av hälsovården försäkringar. Vi har både har lagstadgade försäkringar ”socialförsäkringarna”, dit även till exempel sjukförsäkringen hör, och olika frivilliga produkter på marknaden för utökat skydd, så som ”sjukkostnadsförsäkringar”.

I fråga om både vaccinationer och försäkringar ser vi att det i andra länder finns system som skiljer sig från vårt. Österrike ser ut att bli det första EU-land som gör vaccinationer obligatoriska. Följer andra efter? Hur skall man då hantera de som inte vill ta vaccin? Är obligatorium den effektivaste vägen att gå, och hur rimmar det med andra värden i de liberala demokratierna?

Hur förhåller sig subjektiva rättigheter och service av det offentliga till olika beteenden och val?

Här har individens val inte givits mycket spelrum.

På försäkringssidan ser man redan att normen är att olika grupper betalar olika premier, och en del kanske inte ens blir beviljade en försäkring. Det finns olika bonussystem till exempel för trafikförsäkringar som hänger ihop med försäkringstagarens historia. För olycksfall klassas bland annat olika idrottsgrenar enligt risk.

Sedan kan man exempelvis med resgodsförsäkringar eller hemförsäkringar välja mellan en hur stor självrisk man är villig att ta. Ytterligare varierar förmånerna som försäkringen ger.

För pensionerna har man gjort en reform där pensionsåldern gradvis stiger och för de som är födda år 1965 eller senare inte är förutbestämd utan bunden till den förväntade livslängden. Här har individens val inte givits mycket spelrum.

Sjukdagpenningen å sin sida beräknas utgående från ens årsinkomst. Ser man på olika försäkringar så finns det väldigt många olika logiker för hur man hanterar risk både i frågan om individen och på en sammansatt nivå för till exempel hela åldersgrupper.

Är den här pandemin ett unikt undantag, eller kommer den att påverka frågor på ett mera allmänt plan?

I fokus för covid-pandemin står de åtgärder och begräsningar man besluter om, med tanke på belastningen på den offentliga sjukvården.

Kan sjukvården hållas funktionsduglig och kan den hantera alla patienter? Att alla skall få vård, oberoende av om de är vaccinerade eller ej, är självklart. Det verkar ändå som om vi har klar evidens för att den som inte är vaccinerad löper en högre risk för att både insjukna och för att sjukdomsförloppet blir värre.

Om man inte är för tvång, som i Österrike, är det då en orimlig tanke att man skulle se på valet att inte vaccinera sig som ett val som kan liknas vid att vara utövare av en idrottsgren med uppfattad högre risk för olycksfall?

Skall det egna fria valet tillmätas betydelse? Är det strukturella faktorer som inverkar, och till vilken grad? Vad vet vi om ”riskgrupperna” och hur enhetliga är dessa grupper? Är det rimligt att riskpremien, det vill säga ett högre pris på sjukförsäkringen, kan åläggas därför att man råkar höra till en viss åldersgrupp eller för att man hör till en viss grupp där det allmänt finns bevis för högre olycksfallsbenägenhet? Skall de kombineras? Det verkar vara en acceptabel norm att till exempel ålder och tobaksrökning inverkar på en hurudan privat sjukförsäkring man kan få och vad den kostar.

Om man i framtiden ser på vaccinationer som en fråga som påverkar till exempel sjukförsäkringspremien för arbetstagare, kommer det att leda till att också andra frågor tas i betraktande?

Är den här pandemin ett unikt undantag, eller kommer den att påverka frågor på ett mera allmänt plan?

Ämnen