Björn Månsson om valet: En seger för jämställdheten, ett nederlag för demokratin, en ohelig allians

SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson med De grönas vice ordförande Hanna Holopainen under söndagens valvaka på Kommunernas hus.
SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson med De grönas vice ordförande Hanna Holopainen under söndagens valvaka på Kommunernas hus. (Yle)
26.1.2022
Bloggar Björn Månsson

Det mesta har säkert redan sagts om resultatet av söndagens första välfärdsområdesval. Jag ska ändå försöka bidra med något.

Det talas om en återgång till ”de tre storas” tidevarv, med både Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern inom ett par procentenheter på bägge sidor av 20-procentsstrecket. Det är riktigt, men i riksdags- och kommunalval då också Helsingfors med över en tiondedel av väljarkåren är med, kan nog Samlingspartiet lätt öka sitt försprång medan särskilt Centern men i viss mån också SDP halkar bakåt.

Klarare är då jämställdhetens seger, då över hälften av alla invalda är kvinnor. Det är första gången det har hänt i ett allmänt val.

Klart är också demokratins nederlag, då inte ens hälften av de röstberättigade utnyttjade sin rösträtt. Bara i EU-val har vi i modern tid upplevt ett lika lågt valdeltagande. Lyckligtvis intresserar kommunal-, riksdags- och särskilt presidentval mera.

Regeringspartierna som drivit igenom reformen fick ju sammanlagt nästan 60 procent – och det trots De grönas valförlust!

Några andra aspekter på valresultatet har fått mindre uppmärksamhet.

En är denna: Då Samlingspartiet gör stort nummer av att partiets kritik av hela vårdreformen och oro inför de ekonomiska konsekvenserna fick så starkt stöd av väljarna bortser de från den elementära matematiken.

Samlingspartiet fick förvisso drygt 20 procent av väljarstödet, men regeringspartierna som drivit igenom reformen fick ju sammanlagt nästan 60 procent – och det trots De grönas valförlust! Vilka var det alltså som fick väljarnas förtroende? Även om man räknar ihop hela riksdagsoppositionen stannar dess väljarstöd under 40 procent.

En slutsats är därför nog att den breda regeringskoalitionen gick segrande fram – med undantag bara för De gröna som led av att Helsingfors inte var med, men troligen också av svårigheten att mobilisera sina väljare.

Det sistnämnda var också den främsta orsaken till Sannfinländarnas braknederlag. Och så handlade ju välfärdsområdesvalet inte om invandringen – eller till exempel bensinpriserna, trots att Sannfinländarna i en tv-reklam försökte hävda det…

Det var detta villkor som stängde både Ekenäs och Borgå BB.

Sedan finns det intressanta detaljer som är värda att uppmärksammas. En är det stora antalet läkare och vårdpersonal bland de invalda. Det är på gott och ont. Det är förstås bra med expertis, men sådan finns ju per definition redan hos de beredande tjänsteinnehavarna. Nackdelen är att de snävt medicinska argumenten kan bli alltför avgörande i besluten.

Det kan låta motsägelsefullt, för visst ska de ha en stor tyngd. Men låt mig ta ett par exempel. Ett är den strikta synen på säkra förlossningar, då det förutsätts ”minst cirka tusen” per år för att ett sjukhus ska få erbjuda tjänsten. Det var detta villkor som stängde både Ekenäs och Borgå BB.

Ett annat exempel var nedklassningen av Raseborgs sjukhus, med uttryckligen strängt medicinska argument. Föga hänsyn togs till befolkningens behov av vård i den egna regionen, vilket ligger på politikernas ansvar.

Dessutom finns risken för jävssituationer, även utöver de allmänna som HBL redogjorde för, då beslut ju kan beröra den egna arbetsplatsen.

Det var fint, men det helgar inte alliansen.

En annan politiskt intressant detalj var SFP:s valförbund med Samlingspartiet i hela sju av de 21 områdena.

Det var en ohelig allians. Inte nog med att SFP sitter i regeringen och Samlingspartiet i opposition, utan Samlingspartiet har ju profilerat sig som en motståndare till hela vårdreformen, medan SFP i regeringen varit med och genomdrivit den.

Förvisso kan valförbund alltid kallas ”tekniska”, och visst finns det en tangeringspunkt mellan de båda partierna då det gäller att komplettera den offentliga sektorns vårdtjänster med den tredje sektorns och den privatas. Men ändå…

Valförbunden blev nog en framgång för SFP. De gav visserligen ingen utdelning i finska valkretsar, utan SFP-rösterna bidrog här bara till Samlingspartiets valseger. Däremot beräknas de ha säkrat det andra mandatet i Vanda-Kervo, och det femte både i Åboland (vilket bör trygga en plats i styrelsen) och i Mellersta Österbotten. Det var fint, men det helgar inte alliansen.

För övrigt var det nog skönt att som helsingforsare slippa hela valet.

SFP hade också två valförbund med Centern och ett med De gröna, men då handlade det ändå om regeringspartner.

Och så har vi förstås detta med kommuner som blev utan direkt representation. Till exempel Kimitoön, men här kan man trösta sig med att en av de invalda från Åbo har starka rötter på ön. Skärgården i Pargas lyckades bättre, vilket var välkommet. Utan egna mandat blev också bland annat Sjundeå och lilla Kaskö, liksom ett femtiotal andra kommuner.

Det borde inte spela någon roll, eftersom de valda ska se till hela sina regioner. Borde inte, nej, och ska, jo. Vi får allt se hur det utfaller.

För övrigt var det nog skönt att som helsingforsare slippa hela valet.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här