Georg Henrik Wrede: Att se konsekvenser på kort och lång sikt
Jag är egentligen innerligt trött på allt kring coronapandemin. Det känns som om informationen vad man får och skall göra hela tiden ändrar. I bästa fall är den oklar, i sämsta fall motstridig.
Vi skall orka lite till, nu är det slutspurt på gång – men sedan kommer nya bakslag med nyheter om mutationer och så vidare. På kort sikt handlar det om att försöka hålla sig orienterad om vad som gäller, men hur är det med det längre perspektivet? Vi borde orka med att diskutera det på allvar.
Hur det är med det längre perspektivet fick vi nyligen följa med under riksdagens så kallade debatt om EU:s stimulanspaket. Det var, kan man säga, ”mycket skrik för lite ull”. Effekterna av EU:s återhämtningspaket tyckets mest ses som frågan om Finland som nettobetalare. Med de stora summor som det handlar om har det onekligen betydelse på lång sikt. Precis som de beslut som nationellt nu fattas om budgetunderskott, för att försäkra sig om en bättre framtid.
Många gamla sanningar ändrades och fick omprövas då jobben försvann och arbetslösheten skenade iväg mot nya höjder.
Referenser till lågkonjunkturen på 1990-talet har nämnts i förbifarten men jag tycker att de långsiktiga effekterna diskuterats för lite och fokus för diskussionen legat lite snett. Det har säkert att göra med att recessionen i början av 1990-talet för mig har en stark personlig koppling. Mina barn är födda under den tiden och jag hörde till de som blev färdig med universitetsstudierna då.
Torts att jag personligen säkert hörde till de lyckligt lottade på alla sätt har jag något av en delad upplevelse av hur världen för oss som då var unga i ett slag förändrades. Många gamla sanningar ändrades och fick omprövas då jobben försvann och arbetslösheten skenade iväg mot nya höjder.
Det har gjorts en hel del undersökningar om konsekvenserna, många är baserade på det omfattande registermaterial THL har från den kohort som föddes 1987. Resultaten tyder på att nedskärningarna i offentlig service, alltså i praktiken den kommunala sektorns tjänster, har haft långtgående negativa effekter för ett stort antal av de barn som drabbades.
Vilka är de som nu drabbats och hur ser det ut på lång sikt för dem? Kan vi vidta åtgärder för att inte upprepa eventuella misstag?
Samtidigt tror jag att de mest djupgående negativa effekterna på lång sikt handlar om hur restriktioner och förändringar på grund av pandemin påverkat våra barn och unga.
Det är naturligtvis vanskligt att ställa grupper mot varandra, det vill man inte gärna göra. Men då man fördelar offentliga resurser så är det de facto just det man är tvungen att göra. De gäller ofta kvistiga frågor om hur man skall prioritera mellan barn och seniorer. Äldre som nu skyddats med eller mot sin vilja kan ha en upplevelse av att i högre grad än annars vara en ”belastning för samhället”. Alla över 70-år ha klumpats ihop och fått finna sig i olika restriktioner. Återstår att se om detta ytterligare påverkat samhällets tendens att diskriminera utgående från ålder.
Samtidigt tror jag att de mest djupgående negativa effekterna på lång sikt handlar om hur restriktioner och förändringar på grund av pandemin påverkat våra barn och unga. Det kan hända att de inte drabbats direkt av sjukdom och död men det finns starka indikationer på att stora förändringar har skett.
Min djupaste respekt för alla som ställer upp i kommunalvalet.
Ungdomsbarometern har publicerats sedan 1994. Den bygger på självskattningar och är ett trubbigt instrument men skall ändå inte negligeras. En fråga om tillfredsställelse med livet har ingått sedan 1997. De unga (15–25 år) har fått ge en uppskattning av hur nöjda de är med ett ”skolvitsord” (4–10). Resultaten från barometern 2020 visade den största nedgången och den lägsta skattningen sedan frågan ställts.
Det är inte en lätt uppgift och man får sällan tack som lokal beslutsfattare. Det är glädjande att så många personer ställer sig till förfogande och frivilligt vill axla det ansvaret i kommunen. Min djupaste respekt för alla som ställer upp i kommunalvalet.
De som blir invalda kommer att ställas inför en lång rad av frågor under de kommande åren där avvägningar måste göras, helt oberoende av hur det går med kommunernas framtida ansvar inom social- och hälsovården. För om det är något som pandemin har lärt oss så är det att sjukdom och hälsa inte är isolerade företeelser som enbart handlar om hur hälsovården fungerar på kort sikt. De påverkar hela samhället, från utbildning och kultur till kollektivtrafik och digitalisering. Mycket kommer att förändras bestående och kräver att beslut fattas med ett långt perspektiv för ögonen.
Relaterade artiklar
