Yle har idag publicerat en opinionsmätning som speglar folkets inställning till vårdarfackens krav på att vårdbranschen får en större löneförhöjning än exportbranschen. Enligt Taloustutkimus mätning ställer sig en överväldigande majoritet – 79 procent – bakom kravet.

Vad mera krävs då av folket – utöver att delta i en opinionsmätning?

Bakgrunden här är att det är förhandlingar om teknologiindustrins kollektivavtal som sätter ribban för den övriga arbetsmarknadens förhandlingar. Samtidigt har den kvinnodominerade vårdbranschen lidit svårt under regeringen Sipiläs åtstramningspolitik.

Resultatet av opinionsmätningen är en sorts solidaritetsyttring. Finländarna vill ha upprättelse för denna bransch, vars personal utför uppgifter som alla är beroende av. Men om det är en solidaritetsyttring, och inte bara läpparnas bekännelse, vad mera krävs då av folket – utöver att delta i en opinionsmätning?

Det finns omständigheter som inte kan subtraheras från sammanhanget, till exempel att Finland är en liten öppen ekonomi och beroende av att exporten drar (därför inleder den industrin avtalsförhandlingsrumban). Det är också ett faktum att kommunernas ekonomi är illa däran, och att de offentliga finanserna är beroende av tillväxten (där exporten är en viktig faktor).

Det är beslutsfattarnas skyldighet att skapa förutsättningar som gynnar den offentliga ekonomin – på kort och lång sikt. Skyldigheten omfattar också att anpassa ekonomin. Kommunerna befinner sig ständigt i en sådan anpassningsfas, och om den vilja som yttrar sig i Yles mätning ska förverkligas måste anpassningen trappas upp ytterligare.

Pengarna räcker helt enkelt inte till, och även om lånta pengar är ett alternativ som få kommuner, städer och stater klarar sig utan så finns det en skillnad mellan att låna och att leva över sina tillgångar. Alltså måste kommunerna, för att förverkliga folkets krav på högre vårdarlönar, fatta beslut som garanterar att pengarna räcker till.

Går kommuninvånarna med på det? Nu vet vi inte svaret på den frågan i relation till Yles mätning eftersom frågan om hur höjda löner ska finansieras inte ställdes i samband med mätningen. Men vi kan luta oss på andra resultat som ger en fingervisning om vad kommuninvånarna kan tänkas gå med på.

Kommunbranschens utvecklingsstiftelse Kaks har undersökt vad folk är beredda att acceptera för att hemkommunens ekonomi ska bli bättre. Resultatet av den undersökningen kunde formuleras: Inte mycket.

Inga av de alternativ som lades fram fick majoritetens stöd: 58 procent var emot kommunsammanslagningar, 54 procent var emot en höjning av kommunalskatten, 61 procent tyckte inte att kommunens lånebörda kan ökas. Inte heller får kommunens tillgångar säljas (51 procent), servicen får inte utlokaliseras (64 procent) och personal får inte sägas upp (56 procent).

Stödet för en åtgärd som försvagar de offentliga finanserna är inget verkligt stöd om de som visar sitt stöd inte är beredda att acceptera anpassningar.

De här åtgärderna är förstås inga enkla lösningar på kommunernas ekonomiska situation. Samtliga har nackdelar, och kanske till och med långsiktiga kontraproduktiva konsekvenser.

Men motviljan till anpassningsåtgärder illustrerar också hur mycket som blir osagt i Yles mätning. Stödet för en åtgärd som försvagar de offentliga finanserna är inget verkligt stöd om de som visar sitt stöd inte är beredda att acceptera anpassningar.

Som sagt: även om vi har en dokumenterad ovilja när det gäller andra anpassningsåtgärder så vi vet inte vilken beredskapen är i relation till Yles fråga. Min poäng är inte att nedvärdera vikten av att vårdpersonal har en lön som speglar deras oumbärliga vikt för samhället. Snarare vill jag säga det här: ensidiga mätningar, av det slag som Yles är, ger folk möjligheten att svara utan att beakta sin egen roll i sammanhanget. Istället blir det arbetstagar- och arbetsgivarsidans uppgift att komma med förutsägbara svar som bara cementerar deras ståndpunkter.

Skäliga löner, inte bara för vårdare utan också för en rad andra samhällsbärande branscher, är otroligt viktiga frågor, uttryckligen för att om orättvisa lönenivåer ska åtgärdas på ett hållbart sätt så kräver det anpassningar.

Bra därför om diskussionsöppnaren – i form av en opinionsmätning – återspeglar detta, istället för att ge sken av att det är ytterligen en i raden av frågor som man kan tycka till om och sedan glömma.