Det är människor som diskriminerar, inte ”arbetsmarknaden”

16.12.2019
Bloggar Muluken Cederborg

Den 3 december firades den internationella dagen för personer med funktionsnedsättning, en tradition som pågått sedan 1992. För att uppmärksamma dagen hålls debatter, seminarier och uppträdanden på olika platser. Ett aktuellt tema jag vill lyfta fram är tillträde till arbetsmarknaden.

Arbete är varje människas rättighet. Av de arbetsföra personerna med funktionsnedsättning i Finland har endast tre procent avlönat arbete. Motsvarande siffra i Storbritannien är 5 – 11 procent och i USA cirka 10 procent. I Finland finns det cirka 40 000 personer med funktionsnedsättning, varav cirka 25 000 är i arbetsför ålder. Jag citerar föreningen Steg för stegs insändare i HBL 3.12:

”Ett gott liv för oss med intellektuell funktionsnedsättning handlar om samma saker som för alla andra. Man säger ofta att vi har särskilda behov, men vi har helt vanliga behov. Men för att få våra behov uppfyllda behöver vi stöd, till exempel personlig assistans, stöd i vårt hem, stöd på vår arbetsplats och färdtjänst. Men vi med funktionsnedsättning är också olika, vi behöver inte alla samma stöd. Bra stöd är sådant stöd som motsvarar våra egna behov.”

Personer med funktionsnedsättning saknar tillträde till arbetsmarknaden redan i arbetssökningsskedet på grund av diskriminering.

Det har gått tre år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ratificerades och Finlands första landsrapport har skickats till kommittén för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Handikapporganisationernas samarbetsorganisation Handikappforum i Finland genomförde år 2018 en undersökning för att samla in material till en tilläggsrapport. I undersökningen framkom att personer med funktionsnedsättning saknar tillträde till arbetsmarknaden redan i arbetssökningsskedet på grund av diskriminering. Det förorsakar många problem, inte minst fattigdom. Omkring 57 procent av de svarande hade upplevt diskriminering i samband med arbetssökningen, och 31 procent hade även upplevt diskriminering i antagningsprocessen till utbildningar.

Men i själva verket är det ju inte ”arbetsmarknaden” som är diskriminerande, utan det är individer som är diskriminerande.

För personer med funktionshinder handlar låg sysselsättningsgrad och svag utbildning i stor utsträckning alltså om attityder. Speciellt oroväckande var att de yngsta som svarat – under 16 år och 16–24-åringarna –mer än övriga upplevde att deras rättigheter inte tillgodosågs. Det visade sig också och att osakligt bemötande och diskriminering var vanligare bland unga än i de övriga målgrupperna. Att redan i ung ålder uppleva sådant, kan ha förödande konsekvenser för vuxenlivet.

Då problem som dessa uppdagas brukar den finländska reaktionen vara att tillsätta några kommittéer och arbetsgrupper, vars arbete efter några år kanske utmynnar i en ny lag, eller nya rekommendationer för hur arbetsmarknaden borde bete sig. Men i själva verket är det ju inte ”arbetsmarknaden” som är diskriminerande, utan det är individer som är diskriminerande. Vad som behövs är alltså attitydfostran på bred front. Lagar och förordningar är redan nu alldeles välskrivna, och möjliggör behövliga, skäliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning.

Det finns några hoppingivande trender. Det finns redan nu många tekniska, främst digitala lösningar som kan hjälpa till, och på den fria marknaden dessutom ett stort behov av arbetskraft, och kanske en större villighet att ta tekniska hjälpmedel i bruk för de som behöver dem. Attitydförändringen som behövs här gäller förutom rekryterare, även utbildnings- och serviceproducenterna, som hellre borde främja sysselsättning på den fria marknaden, i stället för att slentrianmässigt hänvisa personer med nedsatt funktion till arbets- och verksamhetcentralerna.