Kommunerna ordnar – kommunerna kan! Case undervisning och bildning

21.8.2018
Bloggar Terhi Päivärinta

Kommunförbundets enhet för undervisning och kultur besöker varje år någon kommun och studerar kommunens bildningsväsende. På det sättet får vi en klar uppfattning om hur kommunerna organiserar sina bildningstjänster. Samtidigt kan vi diskutera den aktuella kommunens särdrag och utmaningar.

Årets studiebesök gick till Helsingfors stads sektor för fostran och utbildning. Det blev mycket information och en helhetsbild av vilka utmaningar en stor stad står inför när det gäller att ordna undervisning och utbildning.

Kommunerna är skyldiga att ordna småbarnspedagogik och grundläggande utbildning för sina invånare. De flesta kommuner ordnar också gymnasieutbildning och yrkesutbildning antingen på egen hand eller tillsammans med andra kommuner. Det fria bildningsarbetet försvarar sin plats i kommunernas utbildningsverksamhet, detsamma gäller den grundläggande konstundervisningen. Trots att alla kommuner i Finland har samma skyldigheter enligt lagen, är de sinsemellan mycket olika.

Är det kvaliteten eller resurserna som mäts?

Under det gångna året har det ofta lyfts fram i diskussionerna att småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen kanske inte är jämlik. Får alla barn överallt i Finland jämlik undervisning och fostran? Jämlikheten mäts ofta i gruppstorlek, antal undervisningstimmar, personalstyrka, utrustningens omfattning, finansiering för undervisningen och så vidare.

Kan mätbara resurser säga något om jämlikheten eller kvaliteten i undervisningen? Inte nödvändigtvis. Om man jämför uppgifterna får man åtminstone den uppfattningen att undervisningsresurserna varierar och att kommunerna ordnar undervisningen på olika sätt. Det behövs andra mått för att mäta undervisningens och utbildningens kvalitet.

Jag har förundrat mig över diskussionen om timantalet som kommunerna anslår på undervisningen. Enligt statsrådets förordning om timfördelning ska undervisning ges enligt minst 222 årsveckotimmar i årskurs 1–9 i grundskolan, dvs. det är normen som alla kommuner ska följa. En del kommuner vill satsa på bl.a. matematik, idrott och motion, bildkonst eller språk och därför ordnar kommunen mer undervisning än vad förordningen kräver.

I diskussionen har det sagts att detta inte är jämlikt och man har krävt att alla kommuner ska ordna ”tilläggstimmar”. Räcker det inte att kommunen följer den i lagen föreskrivna normen? Är det meningen att det ska förordnas att ingen kommun får ordna mer undervisning än minimiantalet timmar för att alla elever ska få lika mycket undervisning i hela landet? Är detta jämlikhet?

Finlands kommuner är sinsemellan mycket olika. Därför är det bra att man idag kan träffa lokala uppgörelser för lokala förhållanden. Låt oss ta huvudstadsregionen och någon liten kommun i Östra Finland eller Lappland som exempel. Helsingfors stad växer kontinuerligt och i någon annan kommun minskar antalet barn kontinuerligt. Kvalitetssäkringen inom undervisningen kräver mycket olika lösningar i dessa kommuner och lokalt har man förmåga att söka de riktiga och goda lösningarna. Helsingfors stad har en bred uppsättning åtgärder som ska förebygga ojämlikhet och på det sättet förbättra allas möjlighet att lära sig och vara delaktiga.

Resultaten av Kommunförbundets Arttu-undersökning visar att kommunerna sköter sina skyldigheter väl, eftersom kommuninvånarna är mest nöjda med hur kommunen organiserat kultur- och bibliotekstjänsterna, småbarnspedagogiken och den grundläggande undervisningen. Jag tror verkligen inte att strikta normer och lagbestämmelser ökar jämlikheten och höjer utbildningens kvalitet.

Den kommunala självstyrelsen och det kommunalt förankrade utbildningssystemet fungerar bra och vi ska hålla fast vid dem. Kommunerna kan organisera tjänsterna väl både nu och i framtiden – eller finns det något alternativ till att kommunen har organiseringsansvaret?

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här