Nya medborgare och papperslösa

9.1.2017
Torgbloggen Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator

Nu har två teman varit speciellt synliga i integrationsdiskussionen i Finland; våra nya finska medborgare och de som är eller blir papperslösa i landet.

Kommunförbundet har tillsammans med Inrikesministeriet (minister Risikko) och Migrationsverket gett ut en rekommendation till kommunerna. Rekommendationen gäller vikten av att uppmärksamma – gärna i en festlig anda- de ca 10 000 personer som årligen får finskt medborgarskap. I Finland kan kommunerna själv välja hur och om de uppmärksammar nya medborgare medan det i Sverige är obligatoriskt för kommunerna att hålla en ”medborgarfest”.

Ur språkaspekten är medborgarskap intressant eftersom den som söker har möjlighet att välja att påvisa kunskaper i finska eller svenska. Det går alltså bra att bli finsk medborgare på svenska.

Oberoende av vilket språk du väljer är medborgarskap en vändpunkt. Medborgarskap innebär att du får rättigheter och skyldigheter men framförallt innebär det att du får stanna. Du behöver inte förlänga ditt uppehållstillstånd och påvisa din orsak att stanna och din anknytning till Finland. Finskt medborgarskap innebär också EU-medborgarskap. Det är alltså en stor lättnad för många.

Samtidigt har vi diskussionen och problematiken kring de som inte har eller får uppehållstillstånd i Finland. De som kallas papperslösa. Gemensam nämnare är att de inte har laglig grund för att registrera sig i landet och därmed inte blir en del av samhället.

Mest omdiskuterade är gruppen asylsökande som nekas asyl (även vid överklagan) och ska ut ur mottagningssystemet. Nu faller de på kommunernas ansvar eftersom det är där de papperslösa finns och ska överleva. Enligt de riktlinjer som ministergruppen med ansvar för migration gav ut i december ska kommunerna ordna nödinkvartering för dem som inte längre har rätt att höra till mottagningssystemet alltså bo kvar på mottagningscentralerna eller i lägenheterna som ordnats. Men hur länge? Vad definieras som nödinkvartering? Vi har länge vetat om att de kommer, de som inte får asyl och inte har någonstans att ta vägen, de som blir i ett limbo. Det är förståss möjligt för en asylsökande som nekas asyl att använda sig av systemet för frivillig återresa (se länk i slutet av bloggen) som ett alternativ, uppmanar regeringen.

Det som blir påfallande är diskrepansen mellan det juridiska och det humana. De personer som juridiskt hör till Finland, har uppehållstillstånd och i längden kan beviljas medborgarskap och bli en del av ”oss” och å andra sidan de personer som däremot humant kan tillhöra oss men inte juridiskt sett har rätt att bli en del av ”oss”. Och sen, den viktigaste frågan: Vem är oss? Sympatiserar vi med regeringen som vill se till att vi inte har personer i landet utan juridisk grund eller med de frivilliga, kyrkan, dem som ser till att de papperslösa blir humant behandlade? Hur ska kommunerna tampas med utmaningen?

I medierna diskuteras just nu Jakobstadsfallet där kommunen själv kommer att fatta beslut i frågan i brist på klara besked av myndigheterna. Just nu hör jag forskare Tuomas Martikainens ord när han om och om igen säger att en stor utmaning för Finlands invandrarpolitik är att den är reaktiv. Inte proaktiv. Vi väntar lite för länge och hoppas att problemet ska försvinna istället för att proaktivt göra upp klara riktlinjer.  För kommunerna är detta extra känsligt eftersom det är där de papperslösa personerna finns, på våra gator, på vår hälsocentral, i vår vardag. Det som behövs är en klar nationell riktlinje, annars har vi olika praxis i olika kommuner.

Här kan du läsa om ansökan om medborgarskap.

http://www.migri.fi/finskt_medborgarskap/ansokan_om_medborgarskap

Ministergruppens utlåtande, tyvärr bara på finska:

http://vnk.fi/documents/10616/1266558/TpsuunnitelmaLAMA.pdf/c5b16a1b-8418-4fe0-a3ba-3fe3663ef67f

Frivillig återresa

http://www.migri.fi/asyl_i_finland/frivilligt_aterresa