Gemensamma spelregler i kedjan för livsmedelsförsörjning
Trots att det i januarikölden kan kännas långt till skördetider i Finland, har det på EU-nivå diskuterats jordbruk. Den 9 januari ordnade Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling ett samråd om de viktigaste utvecklingsområdena för EU:s jordbruk. Expertgruppen vars rapport samrådets diskussion utgick ifrån, utnämndes av kommissionären för jordbruk och landsbygdens utveckling Phil Hogan, i januari för ett år sedan. Arbetet som expertgruppen gjort fick främst beröm men även en del kritiska röster höjdes under måndagens samråd.
Åsikterna går i sär då det gäller vilka förändringar som ska prioriteras och hur optimistiskt man ser på förändringarnas verkan. Det som däremot enar alla, är åsikten om att förändringar av ena eller andra slaget är oundvikliga för att framtida generationer alls ska ha intresse av att bli jordbrukare. I dagsläget står jordbruket inom EU inte på en stadig grund.
Rapporten kommer bl.a. fram till att en tydligare EU-lagstiftning behövs för att stärka jordbrukarnas ställning gentemot de övriga aktörerna i livsmedelsförsörjningskedjan. Lagstiftningen bör åstadkomma en tydligare och rättvisare koppling mellan producentens pris och slutliga försäljningspriset. Under debatten, som följde presentationen av rapporten, upprepades beklagande röster om hur jordbrukarna för tillfället i många fall själva måste stå för all riskhantering vid prisfluktuationer samt hur de är i en så svag ställning i livsmedelsförsörjningskedjan att de blir tvungna att godkänna vilka priser som helst. Det är alltså speciellt genom skydd vid riskhantering och orättvis handel, som EU-lagstiftning förväntas kunna hjälpa jordbrukare.
Ökad insyn på marknaden och mer lättillgänglig kommunikation, genom t.ex. mobilapplikationer, är andra sätt som kan ge jordbrukare information som hjälper dem att göra kloka beslut. Innovation på ett bredare plan är naturligtvis något som EU gärna ser en satsning på inom alla samhällsområden, så även jordbrukssektorn.
Rapporten tar inte ställning till hur den blivande lagstiftningen borde formulera ansvarsområden. Den är lite vag i detta hänseende – vilket den även kritiserades för under samrådet. Kritiken är i viss mån befogad, eftersom risken finns att inga konkreta förbättringar sker, ifall vagheten kvarstår då lagen formulerats. Det borde inte vara i någons intresse att se stärkandet av jordbrukarnas ställning förbli tomma ord.
Samtidigt är det här trots allt endast den första rapporten på vägen mot en gemensam lagstiftning och i arbetet mot en bättre fungerande jordbrukssektor inom EU. Förväntningarna om alltför konkreta rekommendationer i det här skedet kan därmed anses obefogade.
Frågan är av ytterst stor betydelse även för finländska kommuner med jordbruk. Ifall marknadsmakten ligger långt från jordbrukarna i stora bolag (som i Finland dessutom är exceptionellt starka p.g.a. svag tävlan på marknaden) och finansiärer, betyder det att jordbrukarna och deras kommuner försvagas. Samtidigt försvinner den inhemska försörjningsförmågan. Det ironiska är att det verkar behövas en lagstiftning på europeisk nivå för att få pengarna att hållas på lokal nivå. Fast detta är ju ingen nyhet utan endast en förstärkning av sammanhållningspolitiken.
