Vi har under den senaste tiden fått flera alarmerande rapporter om demokratins ställning i Finland. Antalet partimedlemmar sjunker, antalet kandidater i kommunalvalet sjunker, hot och hat mot politiker ökar och unga kvinnor vill inte längre vara med. Är det så vi vill ha det?

Som man bäddar får man ligga, heter det. De nuvarande politiska partierna har enats om att man vill satsa på många val. Det man däremot inte tänkt på är att det måste finnas tillräckligt med kunniga människor som är villiga att ställa upp i samtliga val. Statistiken visar att antalet kandidater stadigt minskat i de senaste kommunalvalen och snart har vi ännu ett nytt beslutande organ, landskapsfullmäktige, som också ska besättas med kompetent folk.

Vi är många som är oroliga för hur kompetensen ska räcka till för alla positioner. Nu har man dessutom beslutit att det ska vara möjligt att samtidigt sitta i kommun- och landskapsfullmäktige och i riksdagen. Risken är stor  för att en politiker som vill in riksdagen måste ställa upp i både lokal- och regionalval för att bli känd och samla röster. Men vad gör hen sedan när alla tre förutsätter tid, kunnande och kompetens? När det kan finnas konflikter mellan de tre nivåerna? Kan hen den ena kvällen ta på sig kommunhatten, den andra kvällen landskapshatten och den tredje kvällen riksdagshatten?

Tillsammans med presidentvalet 2018 och riksdags- och EU-valet 2019 har vi faktiskt fem val på kommande inom de närmaste fem åren.

På åttiotalet började man tala om ungdomar som aldrig gjort annat än jobbat inom partiorganisationerna som politiska broilers. Kommer vi nu att föda upp en hel generation av politiska broilers, sådana som får sin utkomst enbart på att leva i sfären av politiska partier och val? Det är bekymmersamt. Å andra sidan får det inte heller bli så att det i praktiken bara är pensionärer och de som har råd till dyra valkampanjer som kan vara med. Nej, vi behöver se en representativ helhet i maktens forum, vi behöver nya rekryteringsmetoder, nya sätt att finansiera val och nya etiska, gärna självreglerande, mekanismer för den politiska eliten. Och inte att förglömma: vi behöver kritiska journalister och forskare för att värna om att demokratin hålls levande.

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *