“Kommer ni faktiskt att klara av det?”

23.5.2016
Bloggar Kristina Wikberg

“Kommer ni faktiskt att klara av att genomföra dethär på en gång”, den frågan är vanlig då man berättar för kommunfolk ute i världen om Finlands vård- och förvaltningsreform. Så var det också då representanter för de nordiska kommunförbunden träffades härom veckan.

Jag fick uppfattningen att våra nordiska kolleger med förskräckelse följer med hur både denna och den förra regeringen i Finland aviserat sina reformer.

Att föra samman social- och hälsovården till en fungerande helhet har ännu inte gjorts i något annat annat land, för att inte tala om att man samtidigt skall bilda en ny regional nivå mellan det lokala och det nationella, dvs 18 landskap som också har många andra uppgifter. Därtill kommer valfrihet och bolagisering av vården. Jag berättar hur vi följer med vår reform som en deckare, man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst.

I övrigt går de nordiska ländernas samhällsutveckling rätt långt i samma spår. I Sverige har samhället påverkats mer än vad man tror av flyktingsituationen. Redan under flera år har vårt västra grannland tagit emot stora mängder flyktingar. I fjol tog Sverige emot 160 000 flyktingar då motsvarande siffra i Finland var 30 000, i Norge 30 000, i Danmark 20 000 och på Island 300. Skillnaderna är oerhörda. Situationen har lett till svår bostadsbrist, som nu är akut i flera storstäder. Många flyktingar flyttar in med släktingar och vänner i små utrymmen. Att bo i en tvårummare med femtio andra flyktingar och att sova i skift är mänskligt sett ohållbart, men så kan det se ut i Stockholm i dag. Dessutom är kvaliteten i omhändertagandet under all kritik, mycket har lagts ut på privata utförare och kriminalitet och ekonomiskt missbruk har lett till stora problem särskilt för ensamkommande barn. Allt det här har skapat en misstro till samhällets möjligheter att klara av flyktingsituationen och det finns stora spänningar.

I Sverige är kraven på att bygga upp ett fungerande civilsamhälle är stort, i synnerhet i de stora städernas invandrartäta förorter som präglas av fattigdom och utanförskap och som kan vara en grogrund för extremism och våld. Därtill kommer ännu högerextremismen med nynazistiska ideal. Dessa ofta unga, vita, segregerade män bor inte i förorterna, men de är samhälleligt sett minst lika farliga.

I Danmark irriterar regeringens ekonomiska politik. Man har aviserat en ekonomisk reform samtidigt som kommunernas roll skall omprioriteras. Kommunerna fick i uppdrag att samla in en procent av kostnaderna och rapportera hur man vill omprioritera. Men då regeringen återbördade pengarna visade det sig att summan var mycket mindre än den insamlade.

I Norge ska kommunerna i juli berätta vem de vill gå samman med. Men ingen vet vad som händer efter det, eftersom samgång är frivillig. 2017 ska det norska stortinget sedan fatta beslut om ny kommunstruktur. Frågan är om det blir tvång till slut. En regionreform har också aviserats och en allmän tippning är att det kommer att sluta med att de nuvarande 19 fylkeskommunernas antal blir +- 10. En sak är emellertid klar: sjukhusens är och förblir tillsvidare statliga.

På lilla Island har man redan gjort två strukturreformer, men ingendera gav resultat. I kommuner som ska gå samman på Island krävs nämligen folkomröstningar. På Island finns många små kommuner som ibland samarbetar så mycket att ingen kan hålla reda på kostnaderna. De stora kommunerna är ganska trötta på att förse de små med tjänster. Men regeringen har just nu inga planer på kommunreformer.

Däremot har statsministerns avgång satt känslorna i svall på Island. I samband med Panamaläckan krävde ett större antal demonstranter än tidigare hans avgång. Nästan hela befolkningen, 53 procent, hade på tv och i sociala medier sett intervjun med den förödmjukade statsministern som vägrade uttala sig om sitt skatteparadisbolag.
Förbittringen är stor, särskilt i svallet av ekonomikrisen. Det har visat sig att förutom statsministern misstänks också finansministern, presidentens fru, och flera styrelsemedlemmar i Reykjavik för att ha undvikit att betala skatter genom skatteplanering. Så nu förlorar alla gamla partier i opinionsmätningarna samtidigt som Piratpartiet går starkt framåt.