En tid av kommunorienterade försök

13.5.2015
Bloggar Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma

Förhandlingarna om regeringsprogrammet har inletts och i motsats till tidigare förs de på Smolna och inte på Ständerhuset. Bytet av förhandlingsplats beskriver förhandlingarnas förändrade karaktär.

​Avsikten är att skriva ett kortare och mer allmänt hållet regeringsprogram som preciseras i åtgärdsprogram som utarbetas först under sommaren och början av hösten. När första delen av det tudelade regeringsprogrammet utarbetas accentueras vikten av ett starkare ömsesidigt förtroende mellan partierna samt utfästelsen om att följa den gemensamma beskrivningen av situationen. Partiernas och sektorernas verkliga armbrytning sker senare, och då kan vi vänta oss att parterna för skarpa förhandlingar om detaljerna.

Att döma av partiernas första svar till regeringssonderaren Juha Sipilä finns det ur kommunernas perspektiv dels möjligheter, dels också smärtpunkter.

Partierna intar en negativ ställning till en höjd bruttoskattegrad. Det betyder troligen att inte heller den genomsnittliga kommunalskatten borde få höjas, vilket begränsar regeringens möjligheter att belasta den kommunala ekonomin med nya uppgifter och skyldigheter. Staten är allmänt taget redo att minska sådana uppgifter och skyldigheter som binder kommunerna, men hur det ska gå till i praktiken har man lämnat osagt. Minskningen bör ändå ske målmedvetet och utgiftsbesparingarna bör bindas till en gallring bland motsvarande uppgifter och skyldigheter. Det betyder att utgifterna och inkomsterna sjunker endast genom att uppgifterna minskas. I den kommunala ekonomin går det inte att göra ensidiga nedskärningar exempelvis i inkomststrukturen utan att verkningarna syns i form av högre skattesatser. En kalkylerad ensidig nedskärning på en miljard euro i skattefinansieringen skulle leda till att en tredjedel av våra kommuner uppvisar underskott genast första året.

Den mycket positiva inställningen till försöksverksamhet, som framgår av partiernas svar, ger en aning om att Finlands kommande regering är villig att låta kommunerna ta över reformerna. Man kan hoppas att det kommunala fältet då aktivt kommer fram med lösningar som kan balansera den offentliga ekonomin.

Om riksdagen genast under höstsessionen stiftar en allmän lag som ger försöksverksamhet breda möjligheter, får vi en god utgångspunkt för en kommunorienterad reformverksamhet. Samtidigt skulle en sådan lag utgöra ett instrument i dialogen mellan staten och kommunerna nu när det ömsesidiga förtroendet måste byggas upp på ett nytt fundament.

Det är lätt att förutse att bland de svåraste ärendena som regeringen kommer att ställas inför återfinns strukturerna inom social- och hälsovården och kommunalförvaltningen. Trots att alla i princip har förbundit sig till att sätta fart på reformerna, återspeglar infallsvinklarna i partiernas svar tydligt partiernas olika synvinklar.

Centerns svar till Sipilä ger vid handen att partiets mål är landskapssjälvstyrelse med direkta val och beskattningsrätt. Samlingspartiet tar inte direkt ställning till saken, men partiet understryker sannolikt städernas och kommunernas roll kraftigare än Centern. Sannfinländarna har inte stakat ut någon egen klar modell, men partiet är berett att utgå från både samkommuns- och landskapsmodellen som framförts av Centern. Däremot är Samlingspartiet den enda av de tre som i sina svar lyfter fram privata sektorns roll när det gäller social- och hälsovårdstjänster.

Av partiernas svar framgår inte tydligt hur vårdreformen borde beredas i praktiken.

Kommunförbundet har föreslagit en parlamentarisk beredning av kommittétyp som bör ges tillräckligt med tid. I partiernas svar nämns emellertid ingenting om en parlamentarisk beredning. Men när det gäller omläggningen av den statliga och regionala förvaltningen hänvisas till en parlamentarisk beredning. Detta är oroväckande, för vårdreformen har inte entydigt integrerats i en eventuell totalreform av kommunalförvaltningen. Centern anser att propositionen om ordnandet av social- och hälsovården bör avlåtas inom 2016, vilket i praktiken är en synnerligen knapp tidsplan, särskilt om vårdreformen kopplas till en bredare kommunalförvaltningsreform. Det vore klokare att ge beredningen tid till hösten 2017. En så genomgripande samhällsförändring som det nu är fråga om kräver en gedigen beredning med tanke på såväl ledningen av social- och hälsovårdstjänsterna, ekonomin, tjänsterna som det praktiska utförandet.