150 år av framgång
[Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma] I måndags hade det gått 150 år sedan grunden till den kommunala självstyrelsen lades.
Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning angående kommunalförvaltningen på landet som utfärdades den 6 februari 1865 skilde åt den världsliga förvaltningen och församlingarnas förvaltning. Innan dess hade lokalförvaltning varit möjlig endast i städerna där den hade gamla anor i form av råd. Reformen skapade en riksomfattande indelning för den kommunala förvaltningen.
En motsvarande reform hade genomförts ett par år tidigare i Sverige. Även om vi då i praktiken var en del av Ryssland så har beslutsfattarnas blick varit stadigt vänd mot väst, eller hur kan man annars förklara att ett land som lyder under tsaren kopierar fiendelandet Sveriges kommunala lagstiftning. De dåvarande beslutsfattarna kan åtminstone inte beskyllas för brist på mod.
Den kommunala självstyrelsen har genom åren formats till en framgångssaga där kommunen är den centrala aktören i den nordiska välfärdsmodellen och grundvalen för en levande lokaldemokrati.
De närmaste veckorna kommer att avgöra den kommunala självstyrelsens form och innehåll under kommande år. Riksdagen håller på att behandla den historiska vårdreformen. Grundlagsutskottet står inför stora avgöranden. I praktiken avgör utskottets riktlinjer om en lösning i enlighet med partiledarnas avtal i våras är genomförbar. Mellan raderna har man redan en längre tid kunnat läsa att om man finner en lösning så krävs det många ändringar i lagförslaget.
Många frågor återstår och situationen är verkligen oklar. Genom vårdreformen håller så mycket som 60 procent av den service som nu åligger kommunerna på att hamna utanför kommunen. Om så sker föreligger risken att kommunerna och städerna blir bara postkontor med finansieringsansvar, men utan förutsättningar att säkerställa verksamhetens effektivitet eller att använda kommuninvånarnas skattören effektivt.
Jag kan inte minnas någon motsvarande situation där en så här stor samhällelig omorganisering skulle ha nått så långt som till riksdagen utan att följderna går att bedöma ordentligt. Ovisshet och tvivel återspeglas också i de preliminära resultaten av Kommunförbundets enkät till kommunerna. Kommunerna känner en tydlig misstro mot förvaltningsmodellen, demokratin och koncernstyrningen i lagförslaget.
Problematiskt med tanke på den kommunala ekonomin är bland annat de stora kommunspecifika förändringarna i finansieringsgrunderna jämfört med nuvarande social- och hälsovårdsutgifter, kostnadshanteringen, vårdområdets finansiering till produktionsområdet samt finansieringen av investeringarna. Det fattas också en tillförlitlig bedömning av egendomsarrangemangen och hur de förändrats. Systemet hotar också öka de administrativa utgifterna.
Om man i riksdagsbehandlingen inte lyckas lösa de grundlagsenliga problemen kring den kommunala självstyrelsen och kommuninvånarnas demokratiska beslutsfattande bör det allvarligt övervägas att förslaget till social- och hälsovårdslag som är mycket ofullständigt skjuts upp till efter valet för en bred demokratisk beredning, där kommunernas möjligheter att påverka tryggas.
Samtidigt borde på parlamentarisk väg kommunernas roll och organiseringen av överkommunala uppgifter fastslås på lång sikt. I beredningen gäller det att beakta regionförvaltningens och centralförvaltningens förändringsbehov. Så säkerställs ett lyckat långsiktigt genomförande av reformerna över valperioderna.
Man borde också allvarligt överväga om mycket olika regioner i Finland bör följa exakt samma modell överallt i landet. Invånarantalet och invånartätheten varierar betydligt, liksom också tillgången till service och sätten att tillhandahålla service. Detta är vad den kommunala självstyrelsen i sista hand går ut på.
Den kommunala självstyrelsens styrka har varit att den har funnit olika lösningar på likartade problem. Lösningarna har betonat lokal problemlösningsförmåga och innovationsförmåga.
Styrkan i vårt samhällssystem har under de senaste 150 åren inte varit att göra kommunen till en organisation som verkställer statens beslut. Grunden för vårt välstånd har varit en kommun som är en både skapande och ansvarsfull aktör och som har haft tillräckliga förutsättningar att samordna sin verksamhet med resurserna.
Jag är övertygad om att den 150 år gamla kommunalförvaltningens grundval är stark och håller även i våra dagars omvälvande händelser. Ett trefaldigt leve för den kommunala självstyrelsen!
Kari-Pekka Mäki-Lähiluoma, Kommunförbundet
