Kommunen det nya lokala?
(Camilla Berggren) Är kommunen det nya lokala? Ordet kommun har i folkmun ofta känts byråkratiskt medan orden by och stadsdel har känts nära och mänskligare; lokalt eller superlokalt.
Allting är relativt. I dag då beslutsrätten om cirka 50 procent av kommunernas skatteinkomster kan gå till fem vårdområden känns ordet kommun värt att kämpa för.
Kommunen är som konstruktion ganska genial och förståelig, har ett folkvalt fullmäktige och en klar organisation. Vi vet vem som sitter på kommunkansliet och vem vi ska klaga på då vi tycker att något gått fel.
Nu står den ena politikern efter den andra upp och försvarar kommunen. Det är vi inte precis vana vid eller som kommunminister Paula Risikko (saml) säger i kommuntorget.fi: s intervju: de allra flesta riksdagsledamöter är kommunala förtroendevalda, ändå har de liten förståelse för kommunernas behov.
På kommuntorget.fi påminner historieprofessorn Henrik Meinander om att just kommunväsendet bidrog till att bygga upp välfärdsstaten så som vi känner till den.
150 år sedan den första kommunallagen godkändes firades i torsdags i Ständerhuset i Helsingfors, för övrigt i samma sal där Alexander II öppnade lantdagen 1963.
Nu, 150 år senare, väntar vi på besked: tillåter vår grundlag att en stor del av kommunernas makt överförs till nya organisationer. Utlåtandet kommer troligen i mitten av denna månad och vi får hoppas att lagtolkarna håller fast vid den direkta demokratin; att vi får rösta fram de som ska bestämma om frågor som är livsviktiga för oss.
Som sagt: allting är relativt, en stark kommun känns i dag som något värt att kämpa för.
