Att skriva könsneutralt

1.6.2012
Bloggar Rune Skogberg

Valet av pronomen är viktigt i samvaron mellan människor.

När vi talar om personer använder vi ofta pronomen som han eller hon. I skriftspråket, inte minst i lagtexter, har han av tradition också använts som s.k. generiskt pronomen, alltså som ett allmänt könsneutralt pronomen i sammanhang där personer av både manligt och kvinnligt kön avsetts eller när den åsyftade personens kön varit irrelevant. Det är bara om lagtexten uteslutande gällt kvinnor som hon har använts.

Ibland har man tagit till en omskrivning av något slag, t.ex. använt plurala konstruktioner eller passiv i stället.

Men svenskans bruk av generiskt pronomen har blivit allt mer vacklande, och en rad strategier och förslag har kastats fram i syfte att uppnå könsneutralitet även språkligt, ofta med hänvisning till finskans ”hän” som ju används som pronomen för båda könen. Diskussionen har framför allt gällt de skriftspråkliga sammanhangen, där behovet att generalisera, kategorisera och systematisera kan vara stort. På senaste tid är det framförallt ordet ”hen” som varit mycket omdiskuterat.

Reaktionerna är många och överraskande känsloladdade, vilket visar att debatten handlar om mer än bara språk.

Ordet hen har använts en del av massmedierna i Sverige på senare år, men kanske mest av dem som själva inte vill identifiera sig enligt traditionella könsnormer. Men nu har hen också börjat diskuteras på bredare front. Det återstår att se om hen kommer att ta steget in i det breda allmänspråket. Ska man försöka leka spågubbe så kommer det inte att gå så ännu på länge, åtminstone inte i mer officiella sammanhang. Folk är vana vid en uppdelning i män och kvinnor, och en del ogillar att den uppdelningen ifrågasätts.

Vill man använda ”hen” är det förstås helt ok att göra det, men reaktionerna kommer inte att utebli.

”Hen” är trots sin könsneutralitet ett könsmedvetet alternativ; det är könsneutralt i det avseendet att det inte anger något visst kön, men å andra sidan medvetandegör det könsfrågan i och med att det är så tydligt könsneutralt och därigenom blir en markering. Man riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig budskapet – något som särskilt inte är önskvärt när det gäller texter skrivna av offentliga myndigheter och organisationer.

Det betyder ändå inte att skribenterna inte ska bemöda sig om att skriva sina texter så könsneutralt som möjligt, för det ska de. Det gäller allt från instruktioner till författningar.

Språkvårdens rekommendation är att ordet den i många fall går bra att använda som könsneutralt pronomen. Ordet är inte bara könsneutralt utan näst intill könlöst, eller åtminstone opersonligt. Man kan kanske tycka att ”den” i vanliga fall syftar på saker snarare än på personer och förtingligar människor där pronomenet används om sådana. Så är kanske fallet om man med ordet syftar på bestämda personer, men knappast i de mer allmänna kontexter där det oftast är aktuellt att använda mer könsneutrala uttryck. En mening som Kunden bestämmer själv vilket betalningssätt den föredrar fungerar alldeles utmärkt.

En annan strategi är att försöka skriva om texten. Ovan nämndes redan omskrivning med plurala konstruktioner i stället för singulara, t.ex. att skriva de anställda (de, dem, deras) i stället för ”den anställde” (”han”, ”honom”, ”hans”), eller som i Alla kommuninvånare har rätt att få lagligheten i kommunens beslut prövad. De har även … Pronomenet de går ofta bra att använda i texter som kräver ett återkommande bruk av pronomen.

Andra sätt att omskriva är bl.a. att passivera som i En enskild kommuninvånare ska söka bygglov för det hus som ska byggas, att upprepa substantivet, ex. Patienten har rätt att själv välja vilka diabeteshjälpmedel patienten behöver, att substantivera som i En kommuninvånare kan t.ex. själv anmäla ändrad inkomst via webben och att använda en den som-konstruktion: Den som fått ändrad inkomst kan själv anmäla det via webben.

Någon gång kan man förstås också använda samordningar som han eller hon, hon eller han (men ogärna snedstrecksformerna ”han/hon”, ”hon/han”). Det skrivsättet passar om texten är kort eller om kombinationen bara behöver användas några få gånger, men om texten kräver att pronomen används ofta blir det störande för läsaren och jobbigt för skribenten, särskilt vid böjning (honom eller henne, hans eller hennes).

Observera att han eller hon inte ska användas när det är fråga om en aktör som också kan vara en juridisk person, t.ex. arbetsgivaren, gäldenären, den skattskyldige osv.

I en del språkliga handböcker står det att också det indefinita pronomenet man kan vara en effektiv lösning på eventuella problem vid val av könsneutrala pronomen, men så enkelt är det kanske inte. Pronomenet har nämligen en viss likhet med substantivet man, dvs. person av manligt kön, och uppfattas måhända inte alls så könsneutralt som man (sic!) kanske tror.

Avslutningsvis kan man bara konstatera att pronomenet för svenskans substantiv människa fortfarande är hon (Människan bär olika möjligheter inom sig. Hon är förutbestämd varken till det goda eller till det onda). Svenskan är i det här fallet ett något udda språk, för på tyska heter människa ”der Mensch” och är alltså maskulinum. På latin och grekiska är ordet också maskulinum, medan det på danska heter ”mennesket” och alltså är neutrum. Den vanliga förklaringen till att människa är hon i svenskan är att ordet slutar på femininumändelsen.

Publicerad i Fikt 6/2012.