När musiken tystnade!

Det tog mig ett bra tag innan jag insåg att något avgörande hade hänt. Någon förändring, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det var först när jag fick i min hand en cd-skiva med Nana Mouskouri och Manos Hadgidakis musik, en riktig klassiker, som jag insåg vad det var.

Det var för tyst i Grekland. På Kos, på tavernorna, gatorna, barerna, hushållen.

Tidigare vandrade du runt i en kakafoni av ljud, alla spelade något, byggarbetarna visslade Theodorakis, tavernorna spelade för fullt. Vanligen finns bara två ljudlägen, högt och tyst.

När jag hörde Nana M:s djupa röst vällde minnena fram. Minnen av bröllopsfester som höll på till klockan fyra på morgonen och som avslutades med dans på borden. Minnen av Jannis taverna som alltid började med Aprilli mou, och då visste jag att det var dags att äta, träffa vänner, sitta vid meze (små rätter) och ett glas retsinavin.

Hade tystnaden börjat vid den ekonomiska nedgången? Var det bristen på pengar till upphovsrätter som orsakade tystnaden? Men hushållen då? Hade de inte radion på för fullt, utom under siestan?

Jag vet bara inte, men förändringen i Grekland hörs också i ljudmiljön.

Var hörs Dalaras, Alexiou, Theodorakis och alla andra? Jag började min antitystnadskampanj med en billig cd-radio och spelar högt och ljudligt hemma. Min gårdskvinna städade undan gamla cdskivor och gav dem till mig. Nu är jag förpliktigad att återuppliva den grekiska ljudmiljön, åtminstone hemma.

Flyktingströmmen fortsätter, eller kanske jag borde kalla den en rännil, nu ca 200 per dygn. Tvåhundra våta, trötta, vilsna människor utan kartriktning men bara magkänslan att följa vidare alla de andra som vandrar, åker buss i en viss riktning. Norrut. Utan begrepp om kylan, arbetsklimatet, språken, attityderna, mottagandet.

Jag läser om Margot Wallström, Sveriges utrikesminister som återkommer till rikspolitiken i sitt hemland efter många år med uppdrag inom FN och Eu.

– Vi har hela tiden en sida vänd mot det mörka som händer, kommenterar hon. På samma sätt som om man drabbats av en personlig tragedi. Man glömmer inte utan bär det med sig och har hela tiden kontakt med det. Man kommer inte ifrån det. Gör något osjälviskt. Hitta formen för det du kan ge.

Hon tänker så rätt, Margot Wallström. Alla har något att ge för att underlätta det för flyktingarna.

Jag lever inte med nyheternas fem minuterssnutt om flyktingar. Jag lever med dem varje dag i min vardag och kan inte vända ryggen till.