Kommunen i vågskålen

13.5.2011

​Frågan om strukturer är svår. Diskussionen blir lätt teoretisk och de konkreta lösningarna som berör oss är svåra att se. Då Kommunförbundet offentliggjorde sin syn på framtidens kommuner fick det förvånansvärt lite uppmärksamhet. Frågan överskuggades av en helt annan fråga, som i sig också är viktig, det vill säga arbetsklimatet på kansliet. Den här ledaren handlar dock om strukturer.
Jag tror att vi har två stora reformer på kommande nästa valperiod – en reform av kommunstrukturen och en av social- och hälsovårdens strukturer.

Kommunförbundets styrelse önskar en modell som bygger på starka primärkommuner där de folkvalda har direkt beslutanderätt om servicen. En stark primärkommun kan tillhandahålla välfärdstjänsterna och skapa förutsättningar för en livskraftigare kommun, anser styrelsen, men modifierar sitt uttalande med att regionala särdrag måste beaktas. Det betyder att Helsingfors med omgivning, stadsregionerna och övriga områden behöver modeller som skiljer sig något från varandra.

Ifall social- och hälsovården ska organiseras utgående från detta betyder det att antalet organisationer som ansvarar för social- och hälsovårdsservice minskar betydligt, liksom också antalet kommuner. I valdebatten frågade man partierna hur många kommuner som borde finnas i detta land, vilket är en alltför förenklad fråga. Noteras kan att de partier som vann valet och nu förhandlar om regeringsprogram alla ansåg att antalet minskar betydligt. Frågan som kunde ha gett mera ingående svar är ändå hur partierna tycker att kommunen ska se ut och vilka dess uppgifter ska vara. Detta kommer att vara högaktuellt för den kommande regeringen.

Det svenska är också viktigt. I samband med att kommunstrukturen och strukturen för hälso- och sjukvården läggs om är det viktigt att planeringen sker så att de språkliga rättigheterna tryggas. När man bildar nya kommuner och områden, som ansvarar för tillhandahållandet av service, borde en indelning i sådana områden eftersträvas att den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk tillgodoses.

En konkret vision av hur det svenska kunde se ut när framtidens kommunkarta ritas skulle hjälpa de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr fanns det inte intresse att skapa visionen innan reformtåget startade. Nu om någonsin är det särskilt viktigt att ena sig och göra beslut som tryggar både det svenska språket och den svenska kulturen i Finland.