Tommy Pohjola: Länge leve skolan!
Överallt i landet kämpar barn och föräldrar för skolornas existens, ofta förgäves. Nu hotas även den fria bildningen av nedskärningar.
Det är galet, ju. Men färre elever ger färre skolor. Just nu bygger vi upp ett nätverk av jätteutbildningar. Det småskaliga och det lite lugnare som alla vet är bra för både växande och fullt utvecklade hjärnor försvinner. Det är det där som också heter konkurrensfördelar.
I den stora bilden handlar utvecklingen om förtvinande små samhällen. Det är inte på grund av smidiga nätförbindelser eller en korvkiosk (förstås också viktigt!) som byar och till slut små städer uppstått. Skolan är helt central.
På internet är det enkelt att hitta berättelser om familjer som bor ett stenkast från skolan, som läggs ned för att i stället vara en del av något större tiotals kilometer längre bort. Tragedi. Det är för sådant här som barnfamiljer lämnar landsbygden. Landsbygden förvandlas till ödemark.
Någonstans räknar någon på alla kostnaderna. Att göra si eller så kostar pengar. I dag gäller att lägga ned för det är att spara för morgondagen. Eller gör det? De större kostnaderna uppstår kanske först långt senare och då är det få som längre orkar bry sig. Välmående kan vara svårt att mäta i pengar som vi har och ser.
Själv bor jag i en hyfsat stor stad och har ändå fått gå i trevliga skolor med minst några hundra elever. Jag är lycklig, alla utbildningar har varit bra och tillvaron hanterlig. För mig och – förhoppningsvis – har den varit det även för kompisarna, lärarna och familjen. Inga trauman, tvärtom. Men det finns många andra människor, med totalt annorlunda historier.
Direkt efter avslutad skola, eller ens efter följande utbildning, tänker få tillbaka på omständigheterna. Nästa gång är eventuellt först då man bildar familj. Då är det mycket intressant att se var bildning och kultur finns i förhållande till hemmet.
Utan inflyttning ser framtiden dyster ut. Kommuner som kan skapa vardagen utifrån en god skola är vinnare.