Linnéa Henriksson: Kan vi förebygga mobbning utan att tala om status?

5.9.2022
Kommuntorget Linnea Henriksson

Inför skolstarten skriver dagspressen i flera veckor om mobbning.

En dag handlar det om att KARVI, det nationella centret för utbildningsutvärdering, har jämfört olika mobbningsförebyggande metoder som används i skolorna.* ) Mobbning och förebyggande därav ligger en bra bit utanför mitt normala revir, men som lärare, beslutsfattare och förälder har jag ändå anledning att fundera på det ibland och särskilt på två aspekter, som jag ofta saknar i diskussionen om mobbning.

En hel del mobbningsförebyggande arbete tycks gå ut på att man skapar samhörighet i klassen, i en grupp och genom vänelever. I dagspressen framställs mobbning ändå ofta med samma utgångspunkter som när mobbning skildras i gammal film, alla barn står i ring och sparkar på en stackare, målinriktat, konsekvent och tydligt. Så är det förstås ibland. Det jag ofta saknar i diskussionen är den indirekta mobbningen, som faktiskt påtalas i KARVI:s jämförelse (om än mest i samband med sociala medier, som jag här lämnar därhän).

Det är inte alltid de egna klasskamraterna som är taskiga – det kan vara elever på andra klasser och årskurser. Det behöver inte finnas tydliga incidenter, det kan vara spridda elakheter under många år, men som var och en är så små att de inte överstiger den operativa definitionen av vad mobbning är. Klasskamrater kan vara snälla ibland, men så elaka ibland, att man fort lär sig att man aldrig kan lita på dem. Effekterna av den indirekta mobbningen kan vara de samma som av den egentliga, men offren går oidentifierade, eftersom de upplever att de inte har något konkret att rapportera.

”Det har alltid förvånat mig att skolorna har en sådan fixering vid att man ska duscha efter skolgymnastiken.”

Mest av allt saknar jag ändå att man i det mobbningsförebyggande arbetet skulle tala klarspråk om existensen av den sociala grupphierarki som finns i nästan alla mänskliga sammanhang men som antagligen är som mest hänsynslös i just tonåren. En ansenlig del av tonårsfilmerna bygger ju på detta osynliga system av status (och helst på att lågstatusgossen får kyssa högstatusflickan på slutet, eller tvärtom). 

Helsingin Sanomat fanns i augusti en artikel om hur man kan uppmuntra barn att ta hand om de ensamma, till exempel genom att promenera tillsammans till skolan. En lärare berättar hur han får eleverna, också den ensamma, att spela fotboll tillsammans och sedan drar han sig tillbaka. Alla dessa bygger på idén om att barnen ses och ser sig själva som lika värda, de behöver liksom bara hjälp på traven att umgås i samma grupp. Vuxenvärlden kan förstås knappast utgå från något annat, men i praktiken vet vi att bland barnen finns en mycket utvecklad förståelse av rangordningen dem emellan (också oberoende av de socioekonomiska egenskaper som också diskuterades i augusti). Barn vet också att detta system helst ska hållas dolt. Därför fick lågstatusgossen vara med och spela, så länge läraren var med, men när läraren drog sig undan sparkade man honom lite på benen istället. Och barnen travade iväg mot skolan tillsammans men tvåhundra meter från skolan sprang den starkare iväg, av rädsla för att någon skulle se hen tillsammans med den där pinsamma figuren.

Mot bakgrunden av dessa skillnader i status har det alltid förvånat mig att skolorna har en sådan fixering vid att man skall duscha efter skolgymnastiken. Jag ifrågasätter inte hygien-aspekten men det finns inte en plats i skolan där man är så utsatt för andra människors elakheter som i ett omklädningsrum, där man ska klä av sig naken. Vid ombytet blottas både utvecklingsnivå, kroppsstorlek och familje-ekonomi, allt det som också vuxna helst håller för sig själva. Att dessa omklädningsrum dessutom ständigt lämnas utan vuxen övervakning i organisationer som vill förebygga mobbning övergår faktiskt mitt förstånd.

Jag ser den indirekta mobbningen som en av orsakerna till att människor kan bära sviter av mobbning, utan att omvärlden ser mobbningen och skillnaderna i status som den enskilt största anledningen till att eleverna runtomkring inte ingriper vid mobbning. Varför för man inte en bredare diskussion kring dem? Kan man förebygga mobbning utan att tala om dem?

* Rapporten finns på finska, kommer på svenska senare i höst.

 

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här