Minna Lindberg: En digistrategi för bildningssektorn behövs nu!
Aktörer inom bildningssektorn möttes nyligen på den årliga ITK-konferensen – interaktiv teknik i skolan.
Det är ett forum där edtech, lärare, rektorer, policy och forskning möts från hela fältet, från småbarnspedagogik till högskoleutbildning. I en paneldiskussion med ledande kommunaktörer inom digifältet, så som DigiOne och eVaka, lyftes problematiken kring att vi saknar en digitaliseringsstrategi för utbildningen i Finland.
I Sverige har man redan i flera år haft Skoldigiplan, en gemensamt överenskommen strategi för skolans digitalisering och en handlingsplan för hur målen i strategin nås. Den bearbetas och utvärderas genom rundabordssamtal där alla aktörer möts på lika villkor.
Ett annat exempel från våra grannländer är Norge, där de på samma sätt har en nationell handlingsplan för grundskolans digitalisering. Arbetet leds av Kunskapsdepartementet, det vill säga norska Undervisningsministeriet.
Men just nu saknas en nationell riktning och det märks på fältet.
Men varför behövs då en strategi? Jo, i strategier skrivs ju riktningen och önskade mål och hur dessa mål uppnås. Kommunerna vet nog sedan hur de ska genomföra det lokalt och vilka metoder som passar dem bäst. Men just nu saknas en nationell riktning och det märks på fältet.
De gemensamma nationella handlingsplanerna är också ett sätt att säkra att digitaliseringen står högt på agendan hos alla parter – såväl kommunen, staten som andra aktörer.
Bildningssektorn i Finland har digitaliserats under årtionden och många förnyelser är förbättringar. Digitaliseringen är inte heller ett självändamål och exempelvis i undervisningen är den (oftast) ett medel eller en metod, tillsammans med många andra.
Riktningen är lika spretig som kartan över pågående projekt.
Ändå kräver de digitala lösningarna förändring. I undervisningen ska det finnas pedagogiskt kunnande bakom, i förvaltningen krävs digitala lösningar till det mesta och för att kunna implementera regelverk och ramar behövs digitalt kunnande.
Kommunerna startar egna projekt. Vissa är större medan andra är mindre, men den gemensamma nämnaren är att det digitala arbetet inte leds nationellt av någon. Riktningen är lika spretig som kartan över pågående projekt.
Men vem tar första steget?
För att vi ska hitta en gemensam riktning tycker jag att vi alla olika aktörer borde sitta ner runt samma bord och gemensamt diskutera hur vi vill att bildningssektorns digitalisering ska lösas. Då kan vi alla hämta våra perspektiv och vårt kunnande till bordet. Tillsammans kunde vi skapa en riktning.
Det är dessutom inte någon ny idé. Den har också i statens revisionsverks revisionsberättelse år 2019 konstaterats vara behövlig. Men vem tar första steget?
