Harry Lunabba: Socialarbetarnas arbetsbörda beror inte enbart på mängden klienter

Kunde socialarbetarnas förvaltningsbörda göras mindre belastande genom att anställa flera goda allmänna förvaltare?
Kunde socialarbetarnas förvaltningsbörda göras mindre belastande genom att anställa flera goda allmänna förvaltare? (Pixabay)
16.6.2021
Bloggar Harry Lunabba

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av barnskyddslagen, har varit på remissrunda under våren.

En central frågeställning i lagförslaget är om det ska införas en begränsning av antalet barn som en socialarbetare ansvarar för.

Förslaget är att en socialarbetare kan ansvara högst för 35 barn år 2022 och högst 30 barn från och med år 2023.

Initiativet är välkommet i det avseendet att det behövs konkreta idéer och åtgärder för att förbättra på socialarbetares arbetsförhållanden. Som jag redan skrev i ett tidigare inlägg här på Kommuntorget så är det centrala problemet i fråga om socialarbetarbristen inte att det utbildas för få socialarbetare, utan snarare att utbildade socialarbetare väljer att jobba med annat än det övermäktiga socialarbetaruppdraget i kommunerna.

Av erfarenhet kan jag samtidigt säga att en socialarbetares reella arbetsbörda inte bara beror på mängden klienter.

Därför är det väl fint att statsmakten noterat att något behöver göras för att minska på socialarbetarnas arbetsbelastning!

Av erfarenhet kan jag samtidigt säga att en socialarbetares reella arbetsbörda inte bara beror på mängden klienter. Framför allt är det innehållsmässiga aspekter som påverkar belastningen i arbetet.

En svår omhändertagningsprocess med ett enda barn kan lätt motsvara arbetsmängden för en hel grupp med barn, med mindre allvarliga eller akuta problem. Arbetets kvalitet kan också variera stort beroende på frågor som: problematikens art, geografiska avstånd, liksom hur samarbetet löper dels med familjen eller också det övriga professionella samarbetsnätverket.

Med detta sagt är det väl ganska entydigt att klientmängden i slutändan har en ganska liten betydelse om man inte tar i hänsyn alla andra attribut som belastar socialarbetarnas arbete.

Är det alltid just flera socialarbetare vi behöver?

Det finns tre saker som jag gärna lyfter fram som konkreta åtgärder för att utveckla just innehållet i barnskyddssocialarbetarnas arbete.

För det första tänker jag mig att man borde i den så kallade Hackneymodellens anda värna om att största delen av socialarbetarnas arbetstid skulle handla om att jobba tillsammans med barn och familjer. Vi vet att dyrbara socialarbetarresurser går åt till ineffektiv administration och byråkrati. Frågan jag ofta ställer är: Är det alltid just flera socialarbetare vi behöver eller kunde förvaltningsbördan göras mindre belastande genom att anställa flera goda allmänna förvaltare?

För det andra ser jag att socialarbetare jobbar alltför ofta utan individuell handledning. Här talar jag uttryckligen om den sortens individuell handelning där socialarbetarna får regelbundet behandla de emotionella påfrestningar som ett socialarbetaruppdrag inom barnskyddet innebär. Jag ser individuell handledning som en insats som inte bara skulle bidra till att främja socialarbetarnas arbetshälsa, utan också som ett led i utvecklandet av ett mera medvetet och också fokuserat socialt arbete.

Det finns nämligen en beklaglig populistisk trend som upprätthålls av alltför många politiska beslutfattare i alltför många partier.

För det tredje så behövs det just insatser – och framför allt ledarskap – för att göra socialarbetaruppdraget mera fokuserat och mindre splittrat. Det behövs klarhet i vilka rimliga förväntningar man kan ställa på socialt arbete och vad som ingår i socialarbetarnas grunduppdrag!

Det finns nämligen en beklaglig populistisk trend som upprätthålls av alltför många politiska beslutfattare i alltför många partier. Å ena sidan har man hela tiden velat bredda det offentliga socialarbetaruppdraget att inrymma allt vad förebyggande arbete kan tänkas innebära. Samtidigt har man på flera håll hållit fast vid så kallad ”ansvarsfull skattepolitik”. Summan av kardemumman är underresurserade socialkontor och överbelastade socialarbetare.

Frågan som tål att ställas är om det är en begränsning av socialarbetares klientantal som vi behöver för att socialarbetarna ska kunna arbeta fokuserat med barn och familjer som behöver särskilt skydd och stöd?

En begränsning av antalet klienter sätter nog press på ledarskapet i kommuner – och i de framtida välfärdsområden – att leda socialt arbete så att socialarbetarnas arbetsresurser allokeras där den behövs och kommer till bästa nytta. Men skulle detta låta sig göras också utan en begränsning av klientantal i barnskyddslagen? Finns det också en risk att vi genom denna förändring i barnskyddslagen binder socialarbetares produktivitetskapaciteter på ett oändamålsenligt sätt, speciellt med tanke på allt vad framtida digitalisering kan innebära?

Framför allt borde vi väl prata om organisering av arbetet!

Det jag vill få sagt är att fokus i debatten borde inte begränsas till ihåliga siffror om enskilda socialarbetares klientmängd eller på antalet utbildade socialarbetare! I själva verket får man det sorliga intrycket att vi inom det sociala området försöker ersätta ledarskap med lagstiftning och byråkrati.

Resurser tål förstås att diskuteras, men då måste vi också vara beredda att prata om produktivitet och socialarbetarinsatsernas förväntade effekter. Framför allt borde vi väl prata om organisering av arbetet!

Förstå mig rätt när jag skriver att det finns inget ädelt i socialarbetare utan gränser!