En lärare med stort hjärta – historien om magister Lönnkvist

22.6.2021
Bloggar Karin Ihalainen

Mitt i den lilla skogsbyn ligger skolan. Här jobbade magister Lönnkvist. Han kom hit som nyutexaminerad lärare direkt från storstaden och han undervisade folkskolans äldre elever, de som gick i årskurserna 3-7.

De yngre eleverna tog småskolelärarinnan Hilma Gyllenkrans hand om. Hon var väldigt sträng, berättas det men magister Lönnkvist var en stor pedagog.

Det är sommarlov nu och jag tillbringar några veckor i magister Lönnkvists by. Här gjorde han sin lärarkarriär, gifte sig, fick två pojkar och dog alldeles för ung. Då var hans yngsta son bara två år gammal.

Min mammas ljusa skolminnen har haft stor inverkan även på mitt liv.

På promenaderna genom byn går jag förbi skolan som för längesedan är nedlagd. Ofta tänker jag på magister Lönnkvist och de lyckliga skolår som barnen i den här byn fick uppleva under hans tid. Jag är glad över att min mamma fick vara ett av dem under åren 1947-1954. Hennes ljusa skolminnen har haft stor inverkan även på mitt liv. Och jag tänker, att även om magisterns liv blev alldeles för kort så var hans livsgärning ovärderlig för många i den här byn.

Så här berättar mamma om sin folkskollärare:

– Magister Lönnkvist hette Ragnar i förnamn och han var en otroligt engagerad lärare. Det kändes som att skolan var hans allt. Han ville lära oss så mycket och hans metoder var så konkreta. Till exempel så lät han konservera sin egen blindtarm efter en operation för att vi skulle få se hur den såg ut. I skolans materialrum fanns flera burkar med konserverade djur. Magistern lät också, på egen bekostnad, stoppa upp fåglar. Han ville att vi på nära håll skulle se hur de såg ut och förstå hur de levde.

Vi hade egna trädgårdsland bredvid skolan. Där sådde vi själva våra grönsaker och skötte landen hela sommaren. På hösten blev den elev som hade bäst skött trädgårdsland prisbelönad. Det var ofta min syster för hon var väldigt flitig.

Magistern såg till att det fanns skidor åt alla elever på skolan. Det var inte skolan som köpte dem utan magistern skaffade dem på något sätt. Det var många på den tiden som inte hade råd med egna skidor.

På höstarna plockade vi lingon som såldes och pengarna användes för att skaffa skridskor till skolan. På vårarna plockade vi frökottar som såldes till skogsbolagen.

Vi gjorde ofta utflykter med magistern. Då hade vi matsäck med oss. Ibland gräddade vi pinnbröd på elden. Innan snön kom åkte vi skridskor runt hela sjön. Det blev en lång tur men det var jätteroligt. Hela vintern höll vi upp en skridskoplan på sjöisen. Vi plogade den själva och där spelade vi bandy på gymnastiklektionerna. Vi spelade med vanliga käppar och en plåtburk som boll. En gång kom en skolinspektör på besök. Han blev så imponerad av vårt engagemang att han skickade pengar till skolan så att vi kunde köpa riktiga bandyklubbor och en boll. I lokaltidningen skrev man om hur aktiva eleverna på vår folkskola var.

Innegymnastik hade vi bara om det var dåligt väder. Då flyttade vi undan bord och stolar för att kunna gymnastisera. Vi hoppade bock och gjorde kullerbyttor. Och spelade korgboll eller brännboll.

Det fanns ingen skola i vår landsända som hade ett större skolbibliotek än vår skola.

På samma sätt var det med slöjden. Den hade vi i vårt eget klassrum. Småskolelärarinnan hade syslöjd med oss flickor och magistern hade träslöjd med pojkarna. Vi gjorde ganska enkla saker, lite olika i olika årskurser.

Det fanns ingen skola i vår landsända som hade ett större skolbibliotek än vår skola. Magistern skaffade böcker till skolan och varje lördag slutade skolveckan med att eleverna fick låna hem varsin bok från skolbiblioteket. Det var också vanligt att magistern läste högt ur någon spännande bok på lördagen. Det älskade vi. Men ännu roligare var det när han visade smalfilm på skolans filmprojektor som magistern köpt för pengar vi samlat in. Filmerna hade han lånat från en närliggande ort.

Magistern såg varje enskild elev. Vi visste att han tyckte om oss och ville vårt bästa. Han anpassade undervisningen så att alla hängde med. Det var också viktigt för honom att känna alla föräldrar. Därför gick han runt i gårdarna och besökte elevernas föräldrar. Alla tyckte om magistern och på julfesten kom hela byn till skolan. Då spelade vi teater och sjöng julsånger. Julfesten avslutades med dans kring granen. Efter dansen fick vi choklad med vispgrädde och lussekatter i småskolans klassrum. Det var gott!

Vi lärde oss massor nya sånger. Varje vecka kom det ett sångprogram på radion som var tänkt för skolorna. Magistern beställde sånghäften så att vi kunde följa med i sändningarna. Det var så roligt att lära sig nya sånger!

Rektorn bör, precis som magister Lönnkvist, vara tusenkonstnär för att lyckas.

Magistern var fantastisk, avslutar mamma och frågar.

–  Tycker du inte det också?

Jag funderar en stund.

Visst var han fantastisk! Han var sannerligen en lärare som alla elever skulle förtjäna. Han bedrev skola med stort hjärta och mycket framgång.

Jag kan inte låta bli att se många paralleller mellan magisterns sätt att jobba och mitt eget som språkörektor.

En liten svensk skola i en helfinsk kommun är, precis som byskolan, naven i den svenska verksamheten. Och rektorn bör, precis som magister Lönnkvist, vara tusenkonstnär för att lyckas.

Som vi alla vet, har samhället förändrats mycket sedan mamma gick i folkskolan. Förutom de primära uppgifterna som magister Lönnkvist skötte med glans, har det tilkommit en mängd administrativa uppgifter, till antalet lika många som tjänsterektorns. För att utföra dessa uppgifter som för språköns utveckling är så viktiga, finns tyvärr inte avsatt arbetstid.

Därför känner sig språkörektorn inte lika fantastisk som jag hoppas att magister Lönnkvist i mammas hemby gjorde.

Att se över språkörektorns arbetsbild är således en av många uppgifter som jag tar mig an när Kommunförbundets språköprojekt drar i gång i augusti. Låt mig gärna veta vad som är er språkös främsta utvecklingsmål!

Fotnot: Skribenten Karin Ihalainen är rektor för Svenska skolan i Lahtis och blir projektledare för Språköprojektet  på Kommunförbundet från och med den 1.8.2021