Ett år tills visselblåsardirektivet träder i kraft — överträdelser ska kunna rapporteras anonymt

14.10.2020
Bloggar Saija Haapalehto

Begreppet etisk kanal, rapporteringskanal, anmälningskanal, visselblåsningskanal och responskanal har många namn, men avser de alla samma sak?

En del av benämningarna har onekligen en något negativ ton. Användningsändamålet kan också variera mellan olika organisationer.

Under den senaste tiden har man i Finland rapporterat om de etiska kanaler som tagits i bruk i synnerhet vid olika myndigheter. Vårt land har för närvarande ingen allmän visselblåsarlagstiftning som skulle förplikta organisationer att skapa rapporteringskanaler eller som skulle innehålla bestämmelser om skydd av visselblåsaren.

Rapporteringskanaler som används av organisationer baserar sig i dagsläget alltså på frivillighet eller speciallagstiftning. Exempelvis i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism finns det bestämmelser om rapporteringskanaler för vissa organisationer. Kanalen kan framför allt också ses som ett verktyg för att utveckla organisationen.

Räcker miniminivån i direktivet?

Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten – det s.k. visselblåsardirektivet – förpliktar arbetsgivare att inrätta kanaler för rapportering av överträdelser inom organisationer. Dessutom inrättas externa rapporteringskanaler där rapporteringen görs direkt till den behöriga myndigheten.

Direktivet ska verkställas i medlemsländerna senast 17.12.2021. Det är alltså fortfarande drygt ett år kvar. Bedömningen av de lagstiftningsändringar som direktivet förutsätter inleddes i Justitieministeriets arbetsgrupp våren 2020. Jag deltar i arbetsgruppen som representant för Kommunförbundet.

I arbetsgruppen bedömer vi om det är nödvändigt att stifta en separat lag om skydd av visselblåsare. Dessutom funderar vi på om det nationella tillämpningsområdet bör vara mer omfattande än den miniminivå som nämns i direktivet, och till vilken myndighet de externa rapporteringarna ska göras. Arbetsgruppen utarbetar sitt slutliga förslag i form av en regeringsproposition.

Finns det tekniska krav på rapporteringskanalen?

Ibland kan man se reklam där företag marknadsför ett system för annonseringskanaler som ”uppfyller kraven i EU:s visselblåsardirektiv”. Företag marknadsför ofta webbplatser som organisationer kan använda för att ta emot rapporter. En del företag erbjuder också tjänster för att behandla rapporter.

Det bör dock noteras att direktivet inte kräver att organisationernas interna rapporteringskanaler ska ha något visst tekniskt genomförande. Enligt direktivets ordalydelse ska kanalerna ”göra det möjligt att rapportera muntligt eller skriftligt, eller båda delarna. Muntlig rapportering ska kunna ske per telefon eller via andra röstmeddelandesystem och, på begäran av den rapporterande personen, vid ett fysiskt möte inom en rimlig tidsfrist.”

Enligt detta kan en rapporteringskanal till exempel vara en e-postadress eller ett telefonnummer. Rapporteringskanalen är ett sätt för personalen att kommunicera med ledningen.

Direktivet utgår också från att rapporterna behandlas konfidentiellt. Direktivet utesluter dock inte handläggning av anonyma rapporter.

Man måste ytterligare konstatera att det i Finland tills vidare inte finns någon nationell lagstiftning, och att konsekvenserna av regleringen kommer att preciseras i takt med att lagberedningen framskrider.

Mina tidigare kommentarer har endast att göra med kraven i den framtida nationella lagstiftningen. En organisations beslut om det praktiska genomförandet av den interna rapporteringskanalen påverkas också av många andra omständigheter, såsom organisationens storlek. Det spelar också en viss roll om man samlar in rapporter om andra missförhållanden än misstankar om överträdelser.

Den skyldighet att skapa en intern rapporteringskanal inom organisationen som föreskrivs i direktivet gäller alla juridiska personer inom den offentliga sektorn, även kommuner och samkommuner. En medlemsstat får i sin nationella lag befria kommuner med färre än 10 000 invånare eller färre än 50 anställda samt juridiska personer inom den offentliga sektorn med färre än 50 anställda från denna skyldighet. Frågan avgörs först när den nationella lagen blir klar.

Läs mer om ämnet

Visselblåsare anger oegentligheter
Saija Haapalehto, blogg, december 2018

Korruption och etik i kommunen
Kommunförbundets e-publikation, 2018