Regeringen Rinne — en ”ny folkfront”

12.6.2019
Bloggar Björn Månsson

Vår nya regering har redan av kritiker från högerhåll hunnit betecknas som en ”vänsterregering”. Själv talade statsminister Antti Rinne visst om en ”ny rödmylla”. Bägge termerna är inkorrekta, men på olika sätt.

Om vi börjar med rödmyllan, har man med det avsett en regering bestående av ”rött” och ”mylla”, d.v.s. med socialdemokraterna och agrarförbundet/centerpartiet/centern som stomme. Ja, i själva verket bondeförbundet, eftersom termen först introducerades i Sverige.

Men då också folkdemokraterna, numera Vänsterförbundet, varit med har den historiska termen varit ”folkfront”, även om andra borgerliga partier än centern, såsom SFP och det forna liberala folkpartiet, varit med. En ”ny folkfront” kunde därför vara en historiskt sett mer korrekt benämning, då också de gröna nu är med.

Sedan har jag också hört beteckningen ”regeringen Rinne I”. Det är helt inkorrekt och dessutom pretentiöst, tills det eventuellt bildas en regering Rinne II. Inte kallades och kallas ju Gustav Vasa heller Gustav I, utan det var först Gustav II Adolf som numrerades.

Namnet Regeringen Rinne når för sin del inte närmelsevis upp till rekordet i allitterationsgenren, Martti Miettunens MittenMinoritetsMinistär (1976–1977).

Balanserad

Och så detta med ”vänsterregering”. De traditionella vänsterpartierna SDP och VF har förvisso nio ministerposter, men alltså inte en majoritet av de sammanlagt 19. Övriga partier har 10, fördelade på 7 traditionellt borgerliga och 3 gröna, som alltså kunde utgöra tungan på vågen.

I många länder, såsom Sverige och Tyskland, räknas gröna partier ganska klart till vänsterblocket, eller med Carl Bildts term och sydsvenskt grötiga uttal av r ”den rödgröna röran”, men hos oss är de gröna i själva verket i mångt och mycket rätt borgerligt sinnade.

Vi har alltså en på den traditionella höger–vänster-skalan rätt balanserad regering, om nu den skalan alls har större relevans i dag. Betecknande för denna balans är att regeringens betryggande majoritet i riksdagen på 117 mandat inte är beroende av VF:s 16 mandat å ena sidan eller av SFP:s 10 å den andra. Men nog av någotdera partiets!

Själv skulle jag förse regeringen Rinne med epitet som progressiv, liberal och socialt sinnad, ja också ekologiskt medveten, och med rättvisa, jämlikhet och jämställdhet som andra ledstjärnor. Det allra sistnämnda symboliseras ju också av den kvinnliga majoriteten bland ministrarna.

Tre svenska ministrar

Från svensk synpunkt sett var det förstås en stor framgång att SFP lyckades trygga två ministerposter. För en ensam minister är det hart när omöjligt att klara av en tillräckligt bred bevakning av allt som sker i regeringen, börjande med de ministerutskott som ska bemannas.

Som justitieminister har Anna-Maja Henriksson en nyckelroll då det gäller att bevaka demokrati, rättsstatsprinciper och mänskliga och medborgerliga rättigheter, inklusive de språkliga. Och Thomas Blomqvist kan som Nordenminister förse de språkliga aspekterna med en tilläggsdimension.

Men regeringen har ju inte bara två svenska ministrar, utan tre, med VF-ledaren Li Andersson som den tredje. Undervisningsministerposten har förblivit en våt dröm för SFP ända sedan Kristian Gestrin, Pär Stenbäck och Christoffer Taxell i tur och ordning innehade posten på 1970- och 1980-talen. Nu fick posten åter en svensk innehavare – som bl.a. ska försöka återintroducera den obligatoriska studentsvenskan.

Men så är det förstås inte regeringens namn, olika epitet eller ministrarnas kön eller modersmål som avgör hur regeringen Rinne klarar sig i stort. Många varnar för att alla goda avsikter står och faller med de finansiella ramarna, som i sin tur vilar på sysselsättningsgraden.

Landskap med tillägg

Regeringsprogrammet vimlar av välkomna satsningar, på allt från vägar och järnvägar över höjda låga pensioner till ambitiösa klimatmål. För min lilla del väljer jag att kommentera det som i mina nuvarande uppdrag står mig närmast, nämligen vård- och landskapsreformen.

Lite överraskande var väl nog att centerns baby – landskapen – återkommer, med bara två tillägg som i och för sig smakar bra: Vasa får sin fulljour, och Nyland och Helsingfors med sitt stora befolkningsunderlag kan få en särlösning.

Vasa är att gratulera, men nu gäller det också att trygga verksamheten vid de mindre sjukhusen i Åbo och Nyland: Åbolands, Borgå och Raseborg. Och förlossningarna i Lojo, eftersom föderskor från Hangö och Raseborgs glesbygd annars vore hänvisade till Jorv i Esbo eller – Åbo…

Vad särlösningen för Helsingfors och Nyland beträffar kommer två utgångspunkter förhoppningsvis att respekteras: Helsingfors med sina snart 650 000 invånare bör få förbli en egen enhet, och Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS/HUS bör orubbat förbli producenten av specialistsjukvård.

I övrigt bör kommunerna själva få bestämma hur de vill gruppera sig i samkommuner som beställer specialistsjukvård, primärhälsovård och socialvård. En möjlighet är den modell som de nyländska stads- och kommundirektörerna enhälligt föreslagit: förutom Helsingfors ett område från Hangö till Esbo, ett från Sibbo till Lovisa, ett för norra Nyland och så Vanda plus Kervo.

Vart och ett av de här områdena skulle i befolkningsmängd väl tävla med de 17 övriga landskapen runtom i Finland.

Men det blir bråttom, för regeringen vill ha särmodellen klar i år. Efter sommarstiltjen återstår bara några månader till jul och nyår…

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här