Tvåspråkigheten en regional fråga

18.2.2019
Bloggar Björn Månsson

Alltmedan rikspolitiken börjar komma upp i varv inför riksdagsvalet knegar vi kommunalpolitiker vidare i vår vardagslunk. I förra veckan var jag med om en ny öppning, då Tvåspråkighetskommittén i Helsingfors, nämnden Svenska rum i Esbo, Svenska kommittén i Vanda och företrädare för Grankulla samlades till ett första gemensamt möte.

Kommittéerna i Helsingfors och Vanda, som är de närmast jämförbara organen, hade träffats en gång tidigare, men nu ville vi vidga perspektivet till hela huvudstadsregionen. Det finns så mycket som förenar. Svenskan är ju ett minoritetsspråk i samtliga fyra städer, låt vara ett mycket starkt sådant i den minsta av dem, Grankulla.

Flest svenskar i Helsingfors

Lite sifferexercis som repetition: Helsingfors har den klart största svenska befolkningen i regionen (och av alla kommuner i landet), cirka 36.000 men den procentuella andelen är bara cirka 5,7 procent – såsom det tillkommer en huvudstad på nivå med landet som helhet.

Esbo kommer god tvåa, också i hela landet, med drygt 20.000 svenskspråkiga, vilket är 7,5 procent. Vandas knappt 5.700 är bara 2,6 procent, medan Grankullas 3.300 är hela 34,4 procent.

Språkligt sett befinner sig Grankulla förstås i en kategori för sig, och naturligt nog behöver staden inget särskilt organ för att värna om sin tvåspråkighet. Förutom den lagstadgade förvaltningen för utbildning och småbarnspedagogik, förstås.

Esbo har en intressant och unik lösning, då det organ som kallas Svenska rum har status av nämnd. Den är inte bara ett organ för skola och dagvård, utan också för svensk kultur- och ungdomsverksamhet. Tyvärr hade ingen medlem av nämnden möjlighet att närvara på vårt möte, utan bara en tjänsteinnehavare, så vi fick denna första gång ingen chans att höra hur modellen fungerar.

Kommittéerna i både Vanda och Helsingfors har som namnet antyder en lägre status. I Vanda har kommittén funnits länge, är ett av femtontalet motsvarande organ tillsatta av stadsstyrelsen och har till uppgift att ta ställning till frågor av betydelse för den svenska befolkningen.

Helsingfors har haft en tvåspråkighetskommitté sedan den förra mandatperioden, så den jag nu leder är nummer två i ordningen. Den första föregicks av en förberedande tjänstemannagrupp.

Viktigt utbyta erfarenheter

Idén med ett gemensamt möte för dessa organ var som jag ser det tudelad, även om vi inte hann särskilt långt nu, utan måste fortsätta.

För det första kan och bör vi utbyta och lära oss av varandras erfarenheter, det som med ett modeord kallas ”best practices”. Ett exempel kunde vara det vi i Helsingfors har gått in för: att tre av stadens hälsostationer har ålagts att trygga svensk service.

Det är förstås en tveeggad modell. I den bästa av världar borde naturligtvis alla hälsostationer på en tvåspråkig ort  – i Helsingfors ett tjugotal –  kunna betjäna på bägge nationalspråken. Men nu lever vi tyvärr inte i denna bästa av världar, utan har sökt en pragmatisk lösning. Var och en kan nu välja mellan sin närmaste hälsostation och en lite längre bort, som betjänar också på svenska.

Modellen vore inte alldeles lätt att tillämpa i Esbo eller Vanda, som geografiskt är ännu mer splittrade än Helsingfors, men vi får se.

Ett annat exempel är Esbomodellen med ett organ på nämndnivå som har ansvar för även annan svensk verksamhet än skola och dagvård. Men vore den gångbar t.ex. i Helsingfors, där vi redan har ett svenskt organ med ansvar för allt ”från dagis till arbis”?

Huvudstadsregionen en helhet

Den andra uppgiften för gemensamma möten i regionen kunde vara att, just det, se på regionen som en helhet. Folk pendlar ju flitigt mellan våra kommuner, till utbildning, jobb eller fritidsaktiviteter i en grannstad. Det finns de som anser att det enda kloka vore att städerna skulle gå samman till en enda, men en stad med långt över en miljon invånare skulle å andra sidan bli svår att styra och få att fungera. Den borde i så fall lämpligen indelas i låt oss säga ett dussintal förvaltningsenheter – och det vore särskilt från svensk synpunkt sett troligen ingen ideallösning.

I varje händelse gör huvudstadsregionens svenskar och deras politiska företrädare säkert klokt i att betrakta regionen som en helhet.

På vissa sektorer är den redan det även formellt: vi har ju samkommunerna Helsingforsregionens trafik HRT för kollektivtrafiken där den svenska servicen är central, Helsingforsregionens miljö HRM för vatten- och avloppsförsörjningen där språket måhända är av snäppet mindre betydelse, och för ett större område Helsingfors och Nylands sjukhusdistrikt HNS/HUS för specialistsjukvården – där service även på svenska kan vara en fråga om liv eller död.

Som tidigare medlem i HRT:s styrelse och nu i HUS styrelse vet jag att det inte alla gånger är lätt att ensam företräda den svenska språkgruppen och vinna gehör för dess behov. Vi kunde gärna kalla de svenska styrelsemedlemmarna i dessa samkommuner till ett framtida möte.

Biblioteksväsendet i våra städer är redan integrerat, och man kan behändigt beställa böcker till sitt närbibliotek från vilket annat bibliotek som helst i regionen. Det skapar också en svensk ”kritisk massa”, med 65.000 konsumenter av svenska böcker. Men hur väl fungerar det?

Sedan har vi ju många institutioner som betjänar hela regionen. De flesta i Helsingfors, såsom teatrarna, operan, musikhuset, stadion, de stora konstmuseerna o.s.v. Men en del finns också i de andra städerna, såsom vetenskapscentret Heureka i Vanda och naturcentret Haltia och kulturcentret WeeGee med konstmuseet EMMA i Esbo. Samtliga har nog sina webbsidor också på svenska, men hur fungerar servicen i övrigt?

Se där en annan uppgift för våra kommande gemensamma träffar med de svenska organen i huvudstadsregionen. Vårt bilaterala möte för Helsingfors och Vanda hölls i Helsingfors, i förra veckan träffades vi i Vanda, så nästa gång kunde det väl vara Esbos eller Granis tur?

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här