Stenkolsfritt – fint, men dyrt

18.5.2018
Torgbloggen Björn Månsson

Många kommuner har redan ställt upp mål för sin ”kolneutralitet”. Bland dem de sex största städerna, vars ledande förtroendevalda var samlade i Åbo i början av april. Esbo, Tammerfors och Vanda har uppställt år 2030 som målsättning, Helsingfors 2035 och Uleåborg 2040. Åbo vill vara bäst i sextetten, med 2029 – vilket motiveras med att staden då fyller 800 år.

År 2029 har nu också av regeringen definierats som året då hela Finland ska vara stenkolsfritt. Det låter bra, ja det ÄR förstås bra, som miljö- och klimatmål. Men det kan också bli dyrt, till och med mycket dyrt.

De sex största städerna är redan föregångare. På mötet i Åbo framgick det att de under åren 2010–2016 (alltså så långt pålitliga uppgifter finns att tillgå) minskade sina klimatfördärvande utsläpp med drygt en fjärdedel, mot drygt en femtedel för hela landets del.

Det är ändå ingen slump att Helsingfors varit lite försiktigare än andra storstäder i sin målsättning. Stadens el- och fjärrvärme- och numera även fjärrkylningsproduktion hör till de mest stenkolsberoende i hela landet.

Det är vi pinsamt medvetna om, och staden gör sitt bästa för att slippa denna ledande position. Vi har redan beslut om att stänga Hanaholmens kraftverk (det vid Sörnäs strandväg, inte att förväxla med kulturcentret på Esbosidan!) före 2025. Och vid stadens andra stora kraftverk, det på Sundholmen mellan Gräsviken och Drumsö, har man just invigt en ny enhet för pellets, som ger mindre utsläpp än stenkol.

Regeringens målsättning tog Helsingfors på sängen. Vi stänger alltså den ena stora stenkolsenheten till utgången av 2024, och bara fem år senare borde vi ha gjort oss av med också den andra.

Vårt av staden helägda energibolag Helen är fullt sysselsatt med att hitta ersättande kapacitet för Hanaholmens kraftverk. Till planerna hör bland annat tre mindre – men inte små – värmekraftverk, av vilka det i Tattarmossen invid Malms flygplats redan har mött starkt lokalt motstånd.

Det är inte så mycket utsläppen som bekymrar – de renas nog effektivt – utan särskilt långtradarrallyt: 40 långtradare fullastade med flis per dag, och lika många tomma men ändå farligt tunga åt andra hållet, längs gator som används av skolbarn. En NIMBY-reaktion*), förvisso, men på goda grunder.

Dessutom skulle den 50 meter höga byggnaden och 80 meter höga skorstenen totalt dominera landskapet, med villastaden Parkstad och låga höghus i Alpbyn som närmaste grannar. Och de här stadsdelarna skulle förlora sin närskog. Till saken hör ytterligare, som ett slags kuriositet, att skorstenen skulle omöjliggöra trafik på Malms flygplats, vilket snarare kan misstänkas vara ett motiv för de rödgröna kretsar som vill bygga just här…

Om Helsingfors ytterligare måste ersätta Sundholmens kraftverk inom några år efter att Hanaholmens stängts, blir det aktuellt med många fler medelstora värmekraftverk. I samma veva går Helen miste om sitt värdefullaste adelsmärke: den effektiva samproduktionen av el, fjärrvärme och fjärrkylning.

Klimatmålen i all ära, men just den här, Centerledda regeringen kan misstänkas ha också ett dolt motiv för den snabba tidtabellen: på kort sikt kan stenkol ersättas bara av trä och torv. De är inte nödvändigtvis så mycket miljövänligare, men värmer förutom stadsbebyggelse också skogs- och torvmarksägarnas hjärtan.

Redan nu har Piratpartiets enda representant i Helsingfors stadsfullmäktige Petrus Pennanen (Jag brukar, helt vänligt, kalla honom Petrus Piraten) lämnat in en motion om att Helen kunde satsa på minikärnkraftverk för fjärrvärmeproduktion, då sådana inom några år sägs börja kunna serieproduceras. Det är lätt att föreställa sig vilka NIMBY-reaktioner sådana minireaktorer skulle ge upphov till…

I varje händelse skulle det tyvärr bli fruktansvärt dyrt för Helsingfors att snabbt och helt avstå från stenkol, som är en relativt billig energikälla. På sikt heter lösningarna förstås jordvärme, solkraft, vindkraft, vågkraft etc. Men nu talar vi alltså om de tio närmaste åren.