Landskapsvalet kommer – är du redo? Knappast.

7.6.2017
Bloggar Björn Månsson

 

Om Gud mot förmodan så vill och regeringen får sin vilja igenom blir det val av de nya landskapsfullmäktige i samband med presidentvalet i januari nästa år. Jo, om bara drygt ett halvt år, alltså.

KD:s partiledare Sari Essayah har påpassligt påpekat att tidpunkten egentligen strider mot Europarådets rekommendation att lagstiftning om ett val ska föreligga minst ett år innan valet hålls – och så är ju inte fallet.

Den rekommendationen har visserligen naturligtvis inte i första hand tillkommit med tanke på stabila demokratier och rättsstater som Finland, där det säkert förväntas att ett sådant förfarande är självklart, utan med tanke på s.k. nya demokratier, för att förhindra att regimen försöker manipulera valresultat med hjälp av senkommen lagstiftning.

Men Europarådets rekommendationer är förstås till för att följas av alla medlemsländer. Nog för att den nuvarande regeringen verkar ta lätt också på den egna grundlagen, så varför skulle den ta mer allvarligt på en Europarådsrekommendation?

Om regeringens planer blir verklighet, blir det bråttom. Knappt har vi avverkat kommunalvalet och i dessa dagar inleder de nya kommunfullmäktige sin verksamhet. Efter en säkert ganska kort sommarstiltje ska kandidatnomineringen komma igång på allvar, och eftersom valdagen är söndagen den 28 januari är det att vänta att valkampanjen kommer igång redan i december.

Att landskapsvalet ska kombineras med presidentvalet(s första och eventuellt enda omgång) är ett tveeggat svärd. Avsikten är förstås att rida på det traditionellt höga valdeltagandet i presidentval och förhoppningen är alltså att väljarna ska besvära sig med att fylla i också en andra röstsedel och droppa den i en andra valurna. Är det säkert att så kommer att ske? Väljarna kan ju också låta bli att utnyttja den andra rösten.

Konstellationen inför presidentvalet är intressant. Den sittande presidenten Sauli Niinistö har nyligen meddelat att han nog kandiderar för återval, men inte för sitt forna parti utan för en valmansförening. De 20.000 namnen för att bilda en sådan kommer säkert att samlas in på nolltid, och jag antar att målet snarare är 100.000 eller ännu mycket fler.

Niinistös strategi att framstå som hela folkets president och inte bara samlingspartiets kandidat kan i bästa fall rensa landskapsvalet från en motsvarighet till den borgmästareffekt som så klart kunde skönjas i kommunalvalet i Helsingfors. Risken hade annars funnits att Saml. hade låtit sina kandidater i landskapsvalet rida på Niinistös popularitet – ja, kanske de försöker göra det nu också…

En stor risk kvarstår däremot: att landskapsvalet hamnar helt i skuggan av presidentvalet, som traditionellt har engagerat väljarna, medan landskapsvalet är det första någonsin och därmed ett helt okänt element i demokratin.

Inför kandidatnomineringen har framför allt två andra farhågor diskuterats: risken för att riksdagsledamöter erövrar också landskapsfullmäktige, och risken för att tätorterna dominerar över periferierna.

I landskapet Nyland accentueras de här riskerna. Nylands valkrets i riksdagsval, överlägset störst i landet, har 35 riksdagsledamöter och Helsingfors valkrets, den näststörsta, 22. Om alla dessa 57 riksdagsledamöter skulle kandidera i det nyländska landskapsvalet och bli valda, skulle de besätta en klar majoritet av de tänkta 99 mandaten.

Lika uppenbar är risken för att Helsingfors, Esbo och Vanda med sina 1,1 miljoner väljare av hela landskapets 1,6 miljoner, kommer att dominera stort och få kvalificerad 2/3 majoritet.

På svenskt håll är konstellationen visserligen en lite annan. Av SFP:s fem riksdagledamöter är ju bara en från Helsingfors och de övriga från Raseborg, Kyrkslätt, Grankulla och Borgå. SDP:s enda svenskspråkiga riksdagsledamot är från Raseborg. Saml:s två tvåspråkiga ledamöter bor visst i Esbo respektive Sibbo, men åtminstone den i Esbo bosatta (Stubb) kandiderar säkert inte i landskapsvalet. VF:s enda tvåspråkiga ledamot är från Helsingfors. Och så har ju Centern en i Esbo bosatt tvåspråkig riksdagsledamot och minister (Berner), som dock knappast kandiderar.

Om de flesta av dessa kandiderar i landskapsvalet blir det förvisso många svensk- eller tvåspråkiga riksdagsledamöter men bland dem inte nödvändigtvis en stark koncentration till huvudstadsregionen.

Men så är det förstås meningen att det ska finnas också andra kandidater i landskapsvalet än riksdagsledamöter. Dödfött är nog tyvärr SFP:s partiledare Anna-Maja Henrikssons förslag om en gentlemannaöverenskommelse mellan partierna om att riksdagsledamöter helt skulle avstå från kandidaturer, men vi får se.

För att det snarare skulle vara kommunalpolitiker än rikspolitiker som blir invalda i landskapsfullmäktige talar en princip som enkelt kunde formuleras så här: hellre nedifrån uppåt, än uppifrån nedåt.

Om det tillåts, aviserar jag därför för egen del min kandidatur här och nu. Eftersom jag kandiderade i de riksomfattande EU-parlamentsvalen 2009 och 2014, och i riksdagsvalet 2011 ställde upp i Nylands valkrets och 2015 i Helsingfors, och dessutom har erfarenhet av interkommunala organ såsom Nylands avgående, indirekt valda landskapsfullmäktige och Helsingfors Regiontrafiks styrelse, inbillar jag mig att jag har förankringar i båda de valkretsar som i landskapsvalet utgör en enda.

Om det stannar vid en inbillning eller motsvarar verkligheten avgör förstås väljarna sedan.