Integrera också på svenska!

22.2.2017
Bloggar Björn Månsson

Det är enkel matematik. Om vi på svenska kan integrera minst sex procent av de flyktingar och invandrare som kommer till Finland, så kommer proportionerna mellan de båda nationalspråken att bibehållas.

Utan immigration skulle Finlands befolkningstal redan i fjol ha minskat, och sannolikt kommer befolkningstillväxten också i fortsättningen att vara helt beroende av tillskott utifrån. Hur dessa ”nyfinländare” i längden fördelar sig mellan våra två nationalspråksgrupper avgör alltså de framtida språkförhållandena.

Naturligtvis ska integreringen ske med full respekt för nykomlingarnas egna modersmål och kulturer. En framgångsrik integration kan inte bygga på att ersätta dessa, utan på att komplettera dem. Och naturligtvis kan vi inte inbilla människor som bosätter sig i Finland att man nog kan klara sig i alla situationer utan att tala majoritetsspråket finska.

Det kan man bara på Åland och i mycket avgränsade lokalmiljöer i våra allra svenskaste delar av Österbotten och den åboländska och nyländska landsbygden och skärgården. I hela det övriga landet måste man kunna finska för att få jobb och den vägen väl integreras i samhället.

Men för nyfinländare gäller samma regel som för infödda: ju fler språk man kan, desto bättre jobb kan man få och desto bättre kan man finna sin plats i samhället. Och här kommer svenskan starkt in i bilden, vid sidan av utländska språk.

De flyktingar och invandrare som har råkat komma till respektive medvetet har valt att bosätta sig i svenska delar av landet, med Åland och den svenskösterbottniska landsbygden i spetsen, har naturligt lärt sig svenska som sitt första finländska språk. Men i största delen av landet har finskan varit det naturliga valet. Eller så det enda alternativ våra statliga och kommunala myndigheter har erbjudit.

Det är här något har gått snett, och då är det inte i första hand våra språkgruppsproportioner jag tänker på, utan nykomlingarnas eget bästa.

Många, särskilt yngre flyktingar och invandrare talar från tidigare engelska, och då är tröskeln lägre att lära sig ett annat germanskt språk såsom svenska, än ett finskugriskt, som inte ens hör till den indoeuropeiska språkgruppen. Varför inte ta fasta på det, och erbjuda dem möjligheten?

Och framför allt gäller samma logik för invandrare som för infödda: om man placerar sina barn i dagis och skola på minoritetsspråket har de goda förutsättningar att bli reellt tvåspråkiga. I svenska skolor erbjuder vi ju också ”mofi”, modersmålsfinska, för dem som är mogna för det.

I Helsingfors har vi ett principbeslut på att det ska vara lika möjligt att integreras på svenska som på finska. I praktiken är förutsättningarna ändå inte de bästa. Vi har bara två ambulerande lärare i svenska som andraspråk, och ingen s.k. förberedande klass med intensifierad svenskundervisning, enkom anpassad för invandrarbehov.

Under nästa fullmäktigeperiod måste vi kunna etablera en sådan klass, som kunde placeras i det invandrartäta östra Helsingfors, eller kanske ännu hellre i centrum så den kan nås från alla håll.

Vi måste också göra upp en helhetsstrategi för integrering på svenska. Den bör förstås också inkludera integreringen av vuxna. Den sköts för svenskundervisingens del av Arbis, men med resurser som inte kan mätas med dem som finns på finskt håll. Ett akut problem är att Arbis kurser börjar så sällan att många väljer finska kurser bara för att flera aktörer kan erbjuda sådana och de därför inleds mer frekvent.

Strategin måste också omfatta hur informationen om möjligheten av integration på svenska kan nå ut till alla.

Vi talar här om en utpräglad win-win-situation. Vi kan lättare bevara Helsingfors – som en del av hela landet – tvåspråkigt. Men vi kan framför allt erbjuda nykomlingar en bättre, flerspråkig start i livet.