Vem är Sanngranibo?

4.11.2016
Torgbloggen Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator

Svenska YLE lyfter idag fram problematiken med flyktingboendet i Grankulla (nyheten hittas här). Tack Yle, dethär är ett praktexpempel på fenomenet NIMBY- not in my backyard. I artikeln säger en av dem som blir intervjuad  att hen i princip inte har något emot flyktingar, så länge de inte kommer för nära.

Av alla städer i Finland har Grankulla och grankullaborna bland de bästa förutsättningar att ta emot ett gäng nyanlända- god ekonomi (bland de lägsta skattesatserna), små strukturer i ett metropolområde och även god sammanhållning i ett litet samhälle. Omkringliggande Esbo har lång erfarenhet av att upprätthålla familjegrupphem för dem som sen får uppehållstillstånd och får stanna i Finland. Samarbetet med Grankulla har fungerat bra och Grankulla har även tagit emot kvotflyktingar.

Det är klart vi ska vara realistiska och utmaningar dyker upp- men allra mest berättar dessa uttalanden nu om fördomar och brist på kontakyta till asylsökande och flyktingar. Eventuella missförstånd och problem motarbetas snabbast genom en öppen dialog med närsamhället d.v.s. grannar och de nyanlända.

Det finns många argument man brukar höra mot invandrare i grannhuset. De tar våra kvinnor och de tar våra jobb – men att de inte är lämpligt att bosätta sig i Grankullaområdet i fråga för att  ”huset som planeras för det här är över medelnivån och ger en fullständigt felaktig bild av medelfinländarens verkliga vardag” har jag inte hört förr.

Tack och lov finns det många granibor som önskar att invandrarna ska bosätta sig just på deras egen bakgård. Under de senaste åren har också en svensk integrationsväg i Grankulla och Esbo diskuterats inom bildningssektorerna. Det finns alltså en stark vilja till ett öppet och mångkulturellt Grankulla – som en del av den allt mer mångkulturella huvudstadsregionen. Nu hoppas jag på en motreaktion av de grankullabor som inte räknar sig till Sanngranibor.