Borgmästare och supersektorer

30.9.2016
Bloggar Björn Månsson

Helsingfors fick på onsdagskvällen en ny kanslichef i nuvarande stadsjuristen Sami Sarvilinna. Motkandidat på sluttampen var nuvarande bitr.stadsdirektören Ritva Viljanen. Hon var egentligen mer meriterad, men majoriteten med samlingspartiet och de gröna i spetsen ville uttryckligen ha en opolitisk tjänsteman på posten. Trots att Viljanen aldrig ställt upp i allmänna val, sitter hon ju nu de facto på ett politiskt mandat, som socialdemokrat, och det låg henne i fatet.

De facto, ja. I Helsingfors är stadsdirektören och de fyra biträdande stadsdirektörerna formellt valda på basis av sina meriter, men alla vet att det de facto har handlat om politiska mandat, enligt styrkeförhållandena i staden: numera två samlingspartister, två gröna och en socialdemokrat.

I den nya ledningsmodellen legitimeras dessa politiska mandat så att de nya posterna som borgmästare och fyra biträdande borgmästare ska väljas bland stadsfullmäktigeledamöter och -ersättare, för en fullmäktigeperiod på fyra år. I praktiken blir det alltså ingen stor förändring, men systemet blir mer transparent.

Men kanslichefen då? Vi har redan en tid haft en sådan, men nu stärks positionen betydligt. Kanslichefen ska inte bara som nu leda stadskansliet, utan också vara borgmästarens högra hand och framför allt administrativ chef för de fyra sektorchefer som leder varsin ”supersektor” i staden: social- och hälsovård, utbildning, stadsmiljö och kultur & fritid.  De fyra biträdande borgmästarna kommer i sin tur att bära det politiska ansvaret för varsin av dessa sektorer.

Medan förändringen från ett de facto politiskt valt stadsdirektörskollegium till ett öppet politiskt valt borgmästarkollegium är det kanske minst dramatiska inslaget i huvudstadens ledningsreform, är den nya indelningen i ”supersektorer” desto mer dramatisk.  Över trettio nu självständiga verk, affärsverk och andra inrättningar i den koncern staden utgör, med lika många nämnder/direktioner/styrelser, kommer alltså att sammanföras till bara fyra sektorer.

Av dessa motsvarar bara social- och hälsovårdssektorn ett nuvarande verk. En annan sak är sedan att det är oklart hur mycket av detta, om något alls, kvarstår i stadens regi efter den stora vårdreformen…

Utbildningssektorn bildas genom att det nuvarande utbildningsverket, verket för den finska dagvården (den svenska lyder redan nu under utbildningsverket), och de båda arbetarinstituten sammanslås. Jag har tidigare på denna plats (24.5) redogjort för hur den svenska förvaltningen kommer att bli en av fyra enheter inom den nya sektorn, med allt från dagis till arbis.

Den sektor som ska kallas stadsmiljö bildas av alla de nuvarande ”tekniska” verken och motsvarande:,närmast bostadsproduktionsbyrån, byggnadskontoret, byggnadstillsynsverket, byggnadstjänsten Stara, fastighetskontoret, miljöcentralen, partitorget, räddningsverket, servicecentralen, stadsplaneringskontoret och trafikverket. En brokig samling, alltså.

Inom sektorn för kultur och fritid sammanförs nuvarande kulturcentralen, stadsbiblioteket, ungdomscentralen, idrottsverket, stadsmuseet, konstmuseet HAM, stadsorkestern och Högholmen. En likaså brokig samling.

Detaljerna är ännu öppna, och bereds nu av ett otal arbetsgrupper på olika nivåer. De flesta nuvarande verken, byråer, kontoren, centraler eller motsvarande kommer säkert att förbli sina egna enheter inom respektive förvaltningssektor.

Förhoppningsvis blir det ändå lättare för kommuninvånarna att inte behöva veta skillnaden mellan till exempel byggnadskontoret, byggnadstillsynsverket, byggnadstjänsten och fastighetskontoret …

Varje sektor kommer på förtroendemannasidan att ledas av en ”supernämnd”, som visserligen sedan har ett behövligt antal underorgan såsom sektioner. Klart är att utbildningsnämnden får sina lagstadgade finsk- och svenskspråkiga sektioner, medan många andra underorgan alltjämt är under utredning.

Hur många de blir avgör sedan hur drastiskt antalet förtroendevalda kommer att reduceras jämfört med nuvarande drygt trettio nämnder, sektioner, direktioner och styrelser. Detta är den mest kritiska punkten i reformen. Risken finns att demokratin i det här avseendet urvattnas.