Åland, staten och kapitalet

7.9.2016
Bloggar Erik Brunström

På de åländska öarna är ännu det mesta sig likt. Mycket ligger i röret, men fortfarande vet ingen riktigt hur det ska bli med någon av alla parallellt pågående reformer. Det man vet är att utgången i var och en av processerna blir att påverka förutsättningarna för de andra.

Utöver reformer inom kommun- och servicestrukturen arbetas parallellt även med revidering av självstyrelsesystemet jämte de finansiella flödena mellan landskapet och staten. Vi talar om den så kallade klumpsumman. Det är kortfattat Ålands andel av statens skatteinkomster. Andelen är bestämd till 0,45 procent, fast andelen av befolkningen i dag är drygt 0,53 procent.

”Det är en evig tvistefråga huruvida Åland är närande eller tärande för Finland”

Det är en evig tvistefråga huruvida Åland är närande eller tärande för Finland. Ett faktum är ändå att öarna har en märkbart högre BNP per capita. Ålänningarna omsätter helt enkelt mer pengar och bidrar därmed till större statliga skatteintäkter per invånare. Sjöfarten spelar en viktig roll i detta. Och landskapet bekostar självt huvuddelen av den service som staten står för i andra delar av landet.

Ålands lagting och landskapsregering talar i dessa reformtider ofta om vikten av att se Åland och dess offentliga ekonomi som en helhet. Klumpsumman från staten minskar och landskapets finanser är ansträngda. Kommunerna förväntas då bidra med inbesparingar genom att klara sig med betydligt mindre landskapsandelar samtidigt som andelssystemet revideras.

Landskapsrepresentanter slår sig ofta för bröstet och hävdar att Åland är skuldfritt. Enbart den kommunala upplåningen uppgår dock till cirka 2.000 euro, i snitt, och som högst hela 8.000 euro, per invånare. Den kommunala upplåningen tenderar dessutom att, liksom skatte- och avgiftsnivåer, öka i takt med minskade landskapsandelar till kommunerna.

När vi ser på den omtalade helheten är Åland alltså inte skuldfritt. Och minskade anslag till kommunerna leder ju inte till någon egentlig inbesparing för samhället som sådant. Skuldbördan flyttas bara ut till kommunerna, där den växer. Ändå säger man sig vara skuldfri – samtidigt som man förhandlar om höjd klumpsumma och mer pengar från den kraftigt skuldtyngda staten.

Gällande statens skuldbörda är det dock förstås också viktigt att komma ihåg och beakta Åland och ålänningarnas lite avvikande ansvar för, andel i och belastning av densamma. Men det sparar vi till en annan gång.

Erik Brunström