Valfriheten kan både hjälpa och stjälpa svenskan

21.3.2016
Bloggar Björn Månsson

Valfrihet i vården stärker också möjligheterna att få svensk service, betonades det då den av professor Mats Brommels ledda arbetsgruppen överlämnade sin delrapport i förra veckan.

Visst är det åtminstone vid första anblicken så. Om ”pengarna följer patienten” är det ju bara att beställa sin läkartid i den privata sektorn, som åtminstone i våra tvåspråkiga kustområden i allmänhet kan erbjuda svensk betjäning.

Men det gäller att analysera situationen lite djupare än så, börjande med vilka samhällsgrupper som nu anlitar vilken service. Lite förenklat är läget detta:

De som är i arbetslivet har sin arbetsplatshälsovård – i allmänhet hos företag inom den privata vårdsektorn. Skolelever har sin skolhälsovård, och högskolestuderande sin studenthälsovård.

Som klienter i den offentliga bashälsovården återstår därmed närmast de yngsta barnen, många yrkesstuderande, hemmajobbande föräldrar, arbetslösa och så pensionärerna. Om de inte har en privat sjukförsäkring, förstås, eller annars råd att betala för privat vård.

I och för sig vore det förstås rättvist om också dessa grupper skulle garanteras valfrihet mellan privat och offentlig vård, utan tilläggskostnader. Men vilken blir konsekvensen för den språkliga servicens del?

Jo, om den privata sektorn allmänt taget har större förutsättningar än den offentliga att alltid garantera vård på svenska, väljer många svenskspråkiga lätt denna privata vård. Och vilken blir konsekvensen av det?

Logiskt nog att allt färre svenskspråkiga väljer den offentliga vården, vilket minskar behovet av offentlig vård på svenska. Nå, det är väl inget problem om en gång den privata sektorn kan erbjuda sådan?

Jo, det kan minsann bli ett problem. Rent principiellt är det förstås illa nog om vi inte i detta tvåspråkiga land längre kan erbjuda medborgarna offentliga tjänster på deras modersmål. Men även om vi bortser från den principiella aspekten återstår ett konkret, praktiskt problem.

Det kommer nämligen alltid att finnas de som av olika orsaker är hänvisade till den offentliga vården. En sådan orsak kan framför allt vara boningsorten. Det är osannolikt att de oftast stora företagen på den privata vårdmarknaden kommer att kunna erbjuda service i skärgården, i glesbygderna, på landsbygden eller ens i alla mindre tätorter.

En annan orsak kan vara det som kunde kallas bristande kapacitet att välja den kanske mer komplicerade vägen att ta reda på vilka privata tjänster som erbjuds inom rimligt avstånd – i stället för att ringa och sedan ta sig till den invanda kommunala hälsocentralen.

Då  vi nu har en stor A-grupp (som i Arbetshälsovård), en begränsad P-grupp (de som har råd med Privat vård)  och en stor O-grupp (Offentlig vård), kan vi få en fortsatt A-grupp, en växande P-grupp och så en krympande O-grupp. Tror någon att den sistnämnda gruppen sedan kan få vård på andra språk än majoritetens?

Den omedelbara effekten av valfrihet som en metod att få vård på svenska kan alltså vara positiv. Men effekten på lite längre sikt kan bli desto mer negativ.