Lex kacka

28.4.2015
Bloggar Kristian Willner, Lovisa

avlopp-fororeningar-pixabay-com

Året var 2002 och alla miljöbovar med egen slambrunn hade kallats till byahuset för att få veta hut. Alla skulle enligt den nya vattenlagen tvingas att ansluta sig till kommunalt nätverk, inte ens sluten tank skulle tillåtas. Orsaken var att egnahemsägaren ”ändå skulle slå hål i tanken för att komma billigare undan”. Och där nätverk inte var ändamålsenliga skulle husvisa reningsverk vara obligatoriska. Eventuella motsträviga utlovades rehabilitering genom åtgärdsförbud och straffböter.

För mig blev det starten till samhälleligt engagemang. Beredningen av lagen hade stora brister: de föreslagna åtgärderna var ofantligt dyra, tidtabellen orealistisk och resultatet verkade inte nämnvärt kunna minska på Finska vikens näringsbelastning.

På följande informationsmöte hade några läst på. En person hoppade upp och ropade: – Det är ju rena rama lurendrejeriet! Till vilket den föredragande kommundirektören svarade: – Det är så, men när man väl insett det, blir man inte längre lika besviken.
Byggmästaren som var dåligt insatt pressades och tappade besinningen, och för att leda bort uppmärksamheten deklarerade han att meningen med hela förordningen var att den skulle bli dyr och att vi skulle betala! Absurda minnen av en samling som endast försökte leva upp till vad som belagts oss.

Nu är vi i läget där mycket urvattnats och tidtabellen förlängts. Äldre personer har beviljats befrielse och det föreslås att fastigheter på så kallade torra områden skall gå fria. Bra, eftersom pumpande av allt till kustens reningsverk, som klarar av att ta bort endast en del av näringsbelastningen, belastar Finska viken med en större helhetsbelastning än då näringsämnena jämnt fördelat resulterar i några rejälare smultron längs en del dikesrenar på landsbygden.

Själva problemet, wc-stolen, sitter vi ännu stadigt kvar på: ett standardsystem som blandar det fasta med det i vätskeform och sedan sköljs allt ner med dricksvatten. Och sen försöker man igen separera respektive tillbaka till deras utgångsläge. Dessutom kommer fosforn en dag att ta slut varför avföring är en blivande handelsvara.

Resultatet är en landsbygd ett par miljarder euro fattigare och många medborgare med tekniska rackerier som aldrig fungerade. De ivrigaste och mest samvetsgranna drog igenom vattenandelslag med miljonomsättning men ändå med dålig ekonomi. En del stretade emot, så grannarna betalade mera. Grannsämjan fick sig en rejäl törn, tandagnisslandet är hörbart och det ökade politikerföraktet synligt.

Det mesta hade gått att undvika genom att i tidigt skede lyssna på medborgarföreningarna. I stället för att utgå ifrån att medborgarna är infantila och giriga utnyttjare som mer än gärna smutsar ner sin egen livsmiljö. Egentligen var de de enda som besatte den praktiska insikten och bondförnuftet som hade behövts för att direkt ta genvägen till lagens nuläge.

Så snälla statliga instanser, sluta pröva er fram till saker i full skala!