EU:s energiunion - vad innebär den för kommunerna?
Energiunionen är ett nytt begrepp som man uppfann på EU -nivån, år 2014, på grund av den osäkra energitryggheten i vissa EU-länder. Begreppet har därefter fått en bredare betydelse och idag kan man säga att konceptet ”energiunionen” innehåller nästan allt som har med energi- eller klimatfrågor att göra.
Kommissionen gav den 25 februari 2015 sitt förslag till energiunionen som innehåller rätt mycket EU-jargon:
I förslaget räknar Kommissionen upp 15 initiativ för att åstadkomma en energiunion. Initiativen är bland annat att implementera den gällande EU-lagstiftningen i medlemsländerna fullt ut, att göra energiförsörjningen mångsidigare och tryggare, att främja förnybara energikällor, att skapa en fungerande infrastruktur, att utveckla samordningen av medlemsländernas åtgärder samt att förbättra genomskinligheten av energipriserna och stöden inom sektorn.
Kommunförbundets officiella ståndpunkter svarar på kommissionens jargon genom breda och övergripande åsikter, som kunde beskrivas som följande:
Globalt sett har kommunerna och städerna en betydande roll i genomförandet av energi- och klimatpolitiken. Kommunerna har en god möjlighet att påverka utsläppen under kommande decennier genom att fokusera på energiproduktionen, byggandet, planläggningen, planering av trafiksystemen och offentlig upphandling. Kommunförbundet påpekar både kommunerna och den privata sektorn har ansvaret att minska utsläppen och metoderna ska vara flexibla och kostandseffektiva.
Kommunförbundet stöder ett bindande, övergripande mål för utsläppsminskning och normativa mål för förnybar energi och energieffektivitet. I Finland har kommunerna bland annat i egenskap av värme- och elproducenter på ett väsentligt sätt främjat uppfyllelsen av EU:s klimat- och energipolitiskamål. Speciellt kraftigt har användningen av förnybar energi ökat i produktionen av när- och fjärrvärme samt el som är anknutet till dessa.
Vad ligger då bakom denna jargon, som knappast går att förstå om man inte är en miljöexpert? Jag ger två konkreta exempel från de senaste åren, som kan dyka upp i någon form igen.
- I juni 2011 föreslog Kommissionen, att kommuner och andra offentliga inrättningar skulle förpliktigas att successivt minska på energiförbrukningen, genom att årligen renovera åtminstone 3 procent av golvarealet i de byggnader de äger. Om förslaget skulle ha genomförts skulle det ha betytt kostnader på ca 600–700 miljoner euro per år för kommunerna.
- I januari 2013 föreslog Kommissionen att bygga ut infraktstruktur för alternativa bränslen inom hela Europeiska Unionen. Enligt förslaget skulle Finland ha behövt bygga 71000 laddningsstationer fram till år 2020. Av laddningsstationerna skulle 7000 ha varit offentliga ägda. Kommissionens beräkning var att direktivet skulle kosta runt 140 miljoner euro för Finland, varav kommunerna skulle ha stått för de största kostnaderna. Kravet på att utöka mängden laddningsstationer blev aldrig verklighet.
Det oerhört viktigt att vi i energi- och klimatfrågor arbetar gemensamt på EU -nivån, istället att varje medlemsland skulle öra sin egen politik. Men ibland kommer EU med förslag som inte är dugliga – och då är det bra att ha kommunala intressebevakare i EU.
