I min hemkommun håller vi just nu på med en omstrukturering av skolområdena. Något som väcker starka känslor hos många rektorer. Förmodligen för att vi har det så bra nu. Vi får det stöd vi behöver. Vår chef hinner med oss och vi hinner med varandra.

Annat var det för femton år sedan när Svenska skolan grundades. Då jobbade en handfull människor på skolverket och skoldirektören ledde verksamheten, rätt så godtyckligt.

Språkklimatet var tufft och som förespråkare för det svenska stod man inte alltid så högt i kurs. Därför var jag en av de få som varmt välkomnade planerna på indelning av skolområden med områdesrektorer, som tog fart några år efter skolans grundande.

Det blev mycket lättare att profilera det svenska.

Jag antog att vår lilla unika verksamhet skulle få större synlighet i ett mindre skolområde och att det i sig skulle underlätta skolans utveckling.

Det stämde.

Även om områdesrektorerna inte var de optimala ledarna för skolområdena (de hade ju sina egna skolor att leda) så blev det mycket lättare att profilera det svenska.

Efter några år med områdesrektorer gjordes skolområdena om på nytt och kom att ledas av områdeschefer. För det svenska blev detta ytterligare ett steg i rätt riktning. Vårt skolområde fick en områdeschef som var bekant med förekomsten av svenska skolor och tillsammans med honom kändes det helt möjligt att utveckla verksamheten.

Allt tyder alltså på att svenskan växer och mår bra i Lahtis.

Det ena gav det andra och idag kan vi konstatera att det i Lahtis finns ett svenskt allaktivitetshus, svensk småbarnsfostran, en svensk enhetsskola och en svensk språkbadslinje.

Det svenska ses som ett realistiskt alternativ och i höst när årskurs tre inleder valfria studier i ett andra språk överraskar svenskan med att vara det tredje populäraste språket.

Allt tyder alltså på att svenskan växer och mår bra i Lahtis.

Därför tar jag tillfället i akt att ytterligare slå ett slag för det svenska när det åter är dags att ge ett utlåtande om omstruktureringen av skolområdena. Den här gången planeras de som så kallade servicestigar, i vilka ingår närområdets aktörer inom småbarnsfostran, grundskola, ungdomstjänster, familjetjänsterna och samarbetet med sjukvårdsområdet samt områdets verksamma föreningar och tredje sektorn.

Det ser ut som en smal tårtbit i en stor kaka, en egen munsbit men ändå en del av kakan.

Jag skriver ett utlåtande där jag påpekar att det svenska borde synliggöras som en egen ”servicestig” eftersom samarbetet inte utgörs av aktörer inom det geografiska närområdet utan inom det språkliga närområdet.

Jag ritar en bild av det lilla svenska i det stora finska. Det ser ut som en smal tårtbit i en stor kaka, en egen munsbit men ändå en del av kakan. Jag förstorar upp den svenska kakbiten och skriver in alla dess beståndsdelar: den svenska småbarnsfostran, skolstigen, familjetjänsterna, fritids- och kulturutbudet, klubbarna, aktiviteterna och föreningslivet.

Runt kakbiten räknar jag upp alla våra samarbetspartners. Mitt budskap i utlåtandet är att den svenska ”servicestigen” inte bara ska finnas utan även synas. Den ska ha ett namn och en plats på kartan över kommunens service. Först då kommer den att garanteras resurser för fortsatt utveckling.

Men inte bara därför! Jag tror också att en finsk kommun som stolt synliggör det svenska har mycket att vinna. Inte bara för att det lockar till sig invånare för vilka svensk service är viktigt, till exempel eftertraktad arbetskraft. utan även för att det signalerar en positiv inställning till flerspråkighet och mångkultur.

Det tror jag attraherar många människor som ser sig om efter en tänkbar plats att leva och bo på.

Siktar man inte mot stjärnorna så når man aldrig trädtoppen.

Jag lämnar mitt utlåtande gällande omstruktureringen av skolområdena utan att ta desto mera ställning till de blivande områdeskoordinatorernas meriter. Rätt arbetslivserfarenhet, iver och vilja att utveckla behövs för att lyckas med uppdraget.

Däremot kan jag inte låta bli att klämma till med en önskan om att åtminstone en av de tre ska behärska svenska. Det är förstås att ta i, men siktar man inte mot stjärnorna så når man aldrig trädtoppen.