Mitt liv som svensk påverkare i en finskdominerad stad
Då jag inledde min karriär som kommunalpolitiker i början av 1990-talet hörde jag till tre minoriteter. Jag var kvinna, ung och finlandssvensk i en finskdominerad miljö.
Mitt första kommunala förtroendeuppdrag var i miljönämnden i Helsingfors. Jag befann mig i slutskedet av mina miljövårdsstudier vid Helsingfors universitet och hade ett stort intresse för miljöpolitik och ett behov av att få påverka. Det tog ett tag att lära sig mötestekniken och hur man skulle läsa de tjocka mötesluntorna som med några veckors mellanrum damp in genom brevlådan. Alla dokument var på finska, vilket inte heller underlättade läsandet. I miljönämnden var jag den enda svenskspråkiga och diskussionen gick enbart på finska.
Det krävs mod och övning
Från början insåg jag att det enda sättet att hävda mig var att göra min läxa bra – vara förberedd, sätta in mig i de frågor som behandlades och sist men inte minst, våga be om ordet och ta plats på mötet vilket krävde en hel del mod och övning.
Jag är säker på att många svenskspråkiga förtroendevalda i huvudstadsregionen känner igen sig i min upplevelse. Det är mera en regel än ett undantag att man är ensam finlandssvensk förtroendevald i städernas nämnder eller stadsstyrelsen. I fullmäktige är situationen annorlunda, det finns flera svenskspråkiga ledamöter både i Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankullas fullmäktige.
Engelskan går förbi svenskan
Enligt kommunallagen skall fullmäktiges föredragningslistor och de viktigaste möteshandlingarna finnas på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner. Viktig information ska ges på båda språken och fullmäktigeordförande ska leda mötet på båda språken. I Esbo, där jag är medlem av fullmäktige, fungerar tvåspråkigheten under fullmäktigemötet rätt bra. I min fullmäktigegrupp försöker vi värna om tvåspråkigheten genom att delvis eller helt hålla våra anförande på svenska.
Tyvärr händer det mycket sällan att ledande tjänstemän skulle tala svenska inför fullmäktige eller vid offentliga tillfällen. I och med att Esbo gått in för att engelskan ska vara ett servicespråk, har det blivit allt vanligare att engelskan får minst lika mycket utrymme som svenskan, eller till och med mera, då stadsdirektören framför hälsningar vid olika evenemang. Vi svenskspråkiga försöker på ett vänligt men tydligt sätt påminna om att stadens officiella språk är finska och svenska och att språklagen bör efterföljas.
Tröttsamt stämplas som språkpolis
Som svenskspråkig förtroendevald i en starkt finskdominerad miljö blir man lätt stämplad som språkpolis. Det kan vara både tröttsamt och otacksamt. Det är vanligt att invånarna inte blir betjänade på svenska trots att myndigheterna har en lagstadgad uppgift att självmant erbjuda service på båda nationalspråken.
Min erfarenhet är att de ledande tjänstemännen har en positiv inställning till tvåspråkigheten, men problem uppstår ofta i kontakten mellan serviceproducenten och invånaren, dvs i kundkontakten. Det saknas en språkplanering i städerna som skulle genomsyra all verksamhet.
Svårt rekrytera svenskspråkig personal
Ett annat problem är att det under de senaste åren blivit allt svårare att rekrytera personal som talar svenska. Problemet är särskilt stort inom hela social- och hälsovårdssektorn. Kommunerna saknar också oftast system för att sammanföra svensktalande personal och svenskspråkiga invånare.
Den verksamhet som fungerar bäst på svenska är dagvården och undervisningsverksamheten där all planering och personalfrågorna sköts av en svensk enhet inom bildningssektorn. Det skulle behövas mätare som följer upp hur väl kommunerna klarar av att betjäna på svenska inom alla sektorer. En viktig uppgift är också att se till att alla digitala tjänster utvecklas och fungerar så att de betjänar svensk- och finskspråkiga kommuninvånare lika bra.
Kommuntorget uppmärksammar Svenska veckan genom att bjuda in gästbloggare från våra tvåspråkiga kommuner. Dessutom tittar vi på befolkningsutvecklingen i Svenskfinland och snackar svenska med statsminister Antti Rinne. Håll utkik!
