Medarbetare minns: Tidningen ofta hotad – men vi räddade den

Text: Jenny Jägerhorn-Tabermann & Linda Grönqvist

”Finlands kommunala självstyrelse hotad”

Jacob Söderman, direktör för Finlands svenska landskommuners förbund och senare Finlands Svenska Kommunförbund 1967 – 1971.

Varför var Kommunaltidningen viktig?

– Kommunerna prenumererade på den åt de förtroendevalda i medlemskommunerna, till svensktalande förtroendevalda i städer och köpingar. Därtill gick den till ministerierna och beslutfattarna i Svenskfinland. Den innehöll aktuell information om nya lagar och rättsfall och sådant som var viktigt för de verksamma i kommunerna. Därtill presenterade tidningen ofta hur kommunerna arbetade med olika ärenden.

Personlig anekdot från min tid på Kommunförbundet

– När jag som 30-åring valdes till direktör av Förbundsstyrelsen visste få att jag anslutit mig till socialdemokraterna på grund av mitt intresse för kriminalpolitik. De två socialdemokratiska medlemmarna föreslog till och med att tjänsten skulle lediganslås på nytt för att jag var för ung.

– Det var säkert litet pinsamt för ordförande Bertel Lindh när det framgick att jag inte tillhörde SFP. Vi inledde genast ett nära och förtroendefullt samarbete och allt gick väl. I verkligheten kunde jag skaffa medlemskommunerna litet extra eftersom kommunministrarna ofta var sossar. Dessutom lärde jag mig känna socialdemokrater i riksdagens olika utskott och i Stadsförbundets ledning.

Särskilt skärgårdskommunernas särställning möttes med förståelse. I lagstiftningen jämställdes de med illa utsatta kommuner i Lappland.

Vilka viktiga frågor debatterades under din tid?

– Det var de stora kommunala reformernas tid: Grundskolan, folkhälsolagen, grundandet av kommunalförbund för nya sjukhus och planeringslagstiftningen, där Jan Magnus Jansson lyckades övertyga alla om, att kommunerna borde ha planeringsmonopol.

– Landskommunerna var små. Idealet på den tiden var en kommun med 8 000 invånare. Under Bertil Lindhs ledning stödde vi en måttlig kommunreform, som också kom att genomföras på 1970-talet i Svenskfinland.

– Maalaiskuntien litto var mera kritiskt till reformen. Det är en förklaring till varför vi fortfarande har en del att förbättra i den kommunala indelningen.

– Hela den här idiotin med vårdreformen kunde ha undvikits genom mera livskraftiga kommuner. Som den nu ser ut är hela den kommunala självstyrelsen i Finland hotad. Kommunerna mister hälften av sina resurser och kommuninvånarnas inflytande stympas.

”Lärde mig ifrågasätta allt”

Barbara Savolainen, redaktionssekreterare på Kommunaltidningen 1981-1983.

Hur minns du arbetet på Kommunaltidningen?

– Jag minns att det var en jätteskojig tid och att det mesta var möjligt. Jag gjorde om hela layouten, fotade och skrev artiklar och berättade för kommunalpamparna hur de borde sköta sitt jobb. När jag fick jobbet hade jag precis lämnat in mitt slutarbete för min pol.kand-examen om hur man informerar befolkningen om kommunala planeringsprocesser. Det arbetade bara en massa gubbar ute i kommunerna och jag tyckte att de gjorde allt fel och det upplyste jag dem också om.

Vilka frågor var viktiga på 1980-talet?

– Skärgårdskommunerna som höll på att förlora sin befolkning var en stor fråga. Jag minns att jag samarbetade med den finska tidningen och åkte ut på flera reportageresor till skärgårdskommunerna. Det var viktigt att samarbeta med den finska sidan inte minst för att spara pengar, men samtidigt fanns det en spännande gemenskap mellan de svenskspråkiga kommunerna. Det finns också en styrka i att bevaka vissa specifika finlandssvenska frågor i ett eget forum.

Vad lärde du dig?

– Jag var väldigt vänster och väldigt högljudd redan på den tiden. På Kommunaltidningen lärde jag mig ifrågasätta åsikter och påståenden oberoende av vilka värderingar personen i fråga stod för. Konsten att ifrågasätta blev sedan flaggskeppet för min karriär som journalist.

”Jag upplever att vi ändrade tidningen”

Maria Brommels, översättare och journalist, 1987−2013

Varför var tidningarna ( Finlands kommuntidning och Finlands kommuntidskrift) viktiga?

−  De var viktiga eftersom så många människor jobbar med kommunala frågor. För att upprätthålla det svenska språket är det viktigt att kunna diskutera branschfrågor också på svenska. Till en början översatte jag finska texter. I Finlands kommunaltidskrift fanns mer sakkunnigtexter,tidningens uppdrag var upplysning och utbildning och formen var mer uppstyltad. Efter samgången blev vi två i redaktionen. Jag och Britta Hagman-Forsman började jobba mer journalistiskt. Vi satsade mer på bilder och layout och till min stora förskräckelse tyckte de nya, skickliga layoutarna att vi skulle ha enorma bilder, vilket var den nya trenden.  På alla kurser och konferenser kom vi också närmare dem vi skrev för och fick många bra uppslag. Svenskfinland blev tydligt för mig med alla människor och kommuner, det var väldigt trevligt.

Vad minns du bäst?

−  Jag upplever att vi lyckades ändra tidningen. Chefredaktören var ny varje gång chefen byttes. Bäst minns jag alla fina reportageresor,  i synnerhet en till Björkö utanför Vasa var speciell. Det var ett fint och levande samhälle. Många gånger har jag blivit berörd av alla de människor som var så engagerade i sin uppdrag.

Personlig anekdot från din tid?

−  När jag började med ombrytning använde jag  sax och lim, det var ett hel annat hantverk än idag.

“Ett starkare journalistiskt grepp”

Britta Hagman-Forsman, redaktionssekreterare för Kommuntidningen 1985-1992 och redaktionschef för Finlands kommuntidning 1993-2005.

Hur förändrades arbetet under de 20 år du arbetade med tidningarna?

− På 1980-talet var det väldigt viktigt för kommunerna att få sakinformation från förbundet om vad som var på gång. Tidningens roll var framför allt att ge upplysning, information och kunskap. Med tiden blev det journalistiska greppet viktigare och reportagen från de olika kommunerna fick en central roll. Det handlade inte längre bara om att informera utåt utan om att belysa sakfrågor genom reportage med gräsrotsvinkling från kommunerna. Här spelade Maria Brommels en viktig roll. Bevakningen blev också bredare och vi började skriva om både Sverige och övriga Norden och senare också om EG och EU.

Hur påverkades inställningen till den svenskspråkiga tidningen då förbunden gick samman 1993?

− När jag började jobba med Kommuntidningen hörde den till Finlands svenska kommunförbund och det var en självklarhet att vi skulle ha en egen tidning på svenska. När förbunden gick ihop minns jag att den saken förändrades och det kändes som att vi konstant var i försvarsposition. I ärlighetens namn blev jag ganska trött på att motivera och försvara tidningens existens. För mig var det en självklarhet att ett tvåspråkigt förbund också ska ha tidningar på båda språken.

“Tidningen ofta hotad − men vi räddade den”

Bernt Långvik, direktör för Finlands Svenska Kommunförbund 1991−1993, direktör för Finlands Kommunförbund och senare direktör för enheten för social- och hälsovård fram till 2006

Varför var tidningen viktig?

− Finlands kommuntidning var en viktig symbol för den finländska kommunala gemenskapen, en väsentlig del av sammanhållningen. Tidningen nådde alla och väckte intresse, man följde med vad vi skrev. Av betydelse var också kontakten till övriga Skandinavien. Samgången av tidningarna lyckades bra och layouten förändrades på ett positivt sätt. 

 

Vad minns du bäst?

− Med jämna mellanrum dök orosmoln kring tidningens fortsättning upp. Argumenten var att den var för dyr och att det inte längre var värt att ha en egen tidning på svenska. Vi lyckades ändå värja oss för trycket och räddade tidningen.

Personliga minnen från din tid?

− Resurserna var rätt knappa, vi improviserade emellanåt för att få tidningen utgiven. Det gick bra med de ramvillkor vi hade. Vi gjorde ett gott jobb, när allt fungerar är en liten enhet något positivt. Vi kom bra överens med vår finska “storebror”. Det fanns inga språkmotsättningar, den allmänna fusionen av förbunden var en rationaliseringsåtgärd. Man såg över hela verksamheten inklusive tidningarna. Det allmänna behovet att sanera fanns hela tiden. Den svenska sidan krypte ändå inte, utan klarade sig bra. Innan de sex förbunden slogs samman till Kommunförbundet fanns ingen enhetlig kommunal front. Det var inte bra med tanke på inflytandet på lagstiftningen. Trots att samgången ledde till att 20 procent av personalen fick gå var den nödvändig. Jag ser med glädje tillbaka på min tid på förbundet.

“En egen tidning kommer närmare läsaren”

Christel von Martens, direktör för svenska verksamheten 2002–2007, chefredaktör för Finlands Kommuntidning 2007.

Varför är det viktigt med en egen svenskspråkig tidning?

− En egen svenskspråkig tidning kommer närmare läsarna. Om jag tar kommunal ekonomi, som är mitt specialområde, som exempel betydde det att vi kunde plocka fram siffror för de svensk- och tvåspråkiga kommunerna och analysera dem istället för att alltid skriva på riksnivå. De flesta prenumeranterna var förtroendevalda och intresserade av att jämföra sin kommun med andra liknande kommuner.

− Det är viktigt för Kommunförbundets sakkunniga att ha ett eget forum för att få sina röster hörda. Det är viktigt att nå ut med informationen och dessutom hälsosamt för experterna att formulera och strukturera sina tankar i artiklar.

Direktören för den svenska verksamheten vid Kommunförbundet blev chefredaktör för tidningen från och med 2007. Varför?  

− Det var ett sätt att knyta tidningen närmare den svenska verksamheten. Den finska motsvarigheten Kuntalehti omorganiserades i ett eget bolag och det fanns tankar om att fusionera in den svenska tidningen i bolaget. Det hade förändrat karaktären totalt. Det svenska innehållet hade antagligen bara blivit ett par sidor i slutet av den finska tidningen och för det mesta översättningar från det finska. Så ville vi inte ha det. Dessutom kan det hända att kontakten till de åländska kommunerna blivit svagare om den svenskspråkiga tidningen hade försvunnit.

Vilka frågor var viktiga då du skrev i tidningen?

− Statsandelssystemet har egentligen varit inne i en konstant förnyelseprocess sedan 1980-talet så det skrev vi mycket om. Sedan var det bokslut och budgetfrågor, kommunsammanslagningar och utvecklingsfrågor.

Det låter som samma frågor som idag, är det förvånande?

−Nej, det tycker jag inte. Kommunens största inkomstkällor är statsandelarna och skatterna och därför intresserar de här frågorna. De här ämnena blir man inte av med hur man än skulle vilja.

“Kommuntorget en agendasättare som bara blir bättre”

Camilla Berggren, projektchef Kommuntorget dec 2014–juni 2016

Varför fanns det ett behov att göra om tidningen?

– Jag hade precis slutat som chefredaktör på Vasabladet då Kristina Wikberg ringde. Hon hade en fantastisk idé om att bygga upp en mötesplats på nätet. Hennes tankar om mediesamarbete passade som hand i handske med mina egna. Vi byggde en helt ny plattform på nätet för det som varit Fikt – Finlands kommuntidning, men fortsatte ge ut papperstidningen med Jonas Ström som redaktör. Webbplattformen döptes till Kommuntorget och vi inledde ett unikt samarbete med Svenska Yle, KSF Media, Åbo Underrättelser och Nya Åland. Materialet hittas på vår sida, men mediehusen får klicken på sina sidor. Kommuntorget fungerar som ett ställe där man hittar hela Svenskfinland på en bricka.

Något du är stolt över?

–  Efter att Jenny Jägerhorn-Tabermann anställdes som redaktionssekretere och reporter specifikt för webben fick vi nya möjligheter att jobba. Vi fick snabbt ut kvalitativa texter till webben. I och med att hon jobbar i Kommunernas hus har hon möjlighet att jobba lite i förväg och vara förberedd på publicering i samma stund som uppgifter blev offentliga. Kommuntorget blev på kort tid en bra källa också för andra mediehus. Från att Fikt hade varit en liten aktör med endast enskilda notiser på webben har Kommuntorget blivit ett helt nytt medium i Svenskfinland, som också Kuntalehti börjat använda sig av. Materialet flyter fritt bägge vägar, vilket är nytt. Kommunförbundet har fått ett lyft i Svenskfinland på ett helt annat sätt än tidigare i och med att Kommuntorget aktivt spridit materialet på sociala medier. I vissa frågor är Kommuntorget, trots små resurser, en agendasättare. Med små resurser måste man satsa på enskilda frågor och samarbeta med andra medieaktörer. Man ser allt oftare att andra medier följer upp frågor som Kommuntorget lyft fram. Jag tycker faktiskt att Kommuntorget bara blir bättre och bättre, också nu sedan Linda Grönqvist tagit över som projektledare.

Vad minns du bäst?

– Att få vara med om att starta något helt nytt ger en euforisk känsla. Tillsammans med webbmaster Mattias Lindroth tog vi våra första stapplande steg och funderade på Kommuntorgets utseende och hur vi skulle bygga plattformen. Webbplatsen lever och ska leva hela tiden. På bara ett år kunde vi stoltsera med goda siffror.

Personlig anekdot från din tid på tidningen?

– För mig som jobbat i 40 år på olika mediebolag var det litet av en kulturkrock att komma till Kommunförbundet, som präglas av en viss byråkrati och inåtvändhet som vi journalister måste göra allt för att inte sugas in i. De första månader antecknade jag allt jag inte förstod. På en kort tid hade jag samlat 40 förkortningar – hebreiska för utomstående. När jag skulle sammanställa anteckningarna hade jag redan själv hunnit vänja mig vid dem. En journalist får aldrig ta för givet att läsaren hänger med i branschspråk. Jag hävdar ändå att vi svenskspråkiga ligger lite närmare konsumenten och använder ett vardagligare språk än våra finska kollegor.  

Stora viktiga frågor som debatterades under din tid?

– Vård- och landskapsreformen har utan tvekan varit den största frågan. Regeringen har på ett märkvärdigt och ingenjörsmässigt sätt försökt att snabbt lösa stora frågor. De senaste åren har präglats av en stor osäkerhet i kommunerna. Ingen vet riktigt vad som komma skall.  De 1,5 åren på Kommuntorget har väldigt trevliga och nyttiga för mig. Jag har fått en ny förståelse för de tvåspråkiga kommunerna och ett brett kontaktnät.

Läs också:

En uppstickare fyller 100 år

En tidsskrift för det kommunala lifvet