Privatisering? Ja, men absolut inte ohämmat. Privatisering kräver kontroll och styrning. Och det är den offentliga sektorn som ska hålla i tömmarna, anser Gunnar Wetterberg, aktuell som en av föreläsarna på årets Ekonomi- och finansieringsforum.

Den svenska historikern och författaren Gunnar Wetterberg tar emot i en svensk villaidyll en bit utanför Stockholm. En kopp mörkrostat, starkt svenskt kaffe i muggen och diskussionen i det wetterbergska biblioteket är i gång.

– I Finland är samhällsdebatten inte lika ideologisk som i Sverige, hävdar Wetterberg. I motsats till svenskarna är ni finländare pragmatiska, diskuterar praktisk nytta framom ideologi.

Exempel?

– Privatiseringen. Här i Sverige har privatiseringen blivit ett ideologiskt slagträ i debatten.

Privatiseringen av den offentliga sektorn startade i Sverige i början av 1990-talet med statsminister Carl Bildt (Moderaterna) vid rodret.

– De svenska kommunerna har haft samarbete med privata producenter länge, men den stora förändringen skedde när regeringen införde fri etableringsrätt inom vård och omsorg samt skola.

Inom utbildningssektorn ledde den fria etableringsrätten tillsammans med skolpeng och elevens rätt att fritt välja skola till en osund konkurrens mellan i synnerhet gymnasieskolorna, menar Wetterberg.

– Skolorna bjöd över varandra med det ena glassiga erbjudandet efter det andra.

Resultatet är att de svenska elevernas kunskapsnivåer har dalat. I dag finns det gymnasieutbildningar i Sverige som inte leder vidare, varken ut på arbetsmarknaden eller till högre utbildning.

– Gymnasierna i Sverige har helt enkelt inte en tillräckligt bra utbildningsnivå. Detta har lett till stora problem inom till exempel civilingenjörsutbildningen där studenternas kunskaper i matematik är otillräckliga. Också inom mitt eget område, historia, är studenternas baskunskaper svaga. Studerandena saknar begrepp och kunskaper att beskriva historiska sammanhang.

Hur gick det så här?

– Det är inte själva privatiseringen som är det stora problemet, svarar Wetterberg. Problemet är att den offentliga sektorn har tappat kontrollen av och inflytandet över de privata utförarna.

Läroplansstyrningen är för svag och skolmyndigheternas uppföljning av resultaten i skolorna är för dålig, anser Wetterberg. För honom är det en självklarhet att det måste finnas en stark myndighetsinsyn i skolan.

– Vi behöver en omprövning och kritisk granskning av den svenska skolan. Vi ska givetvis ta till vara det som är bra och fungerar, men den offentliga sektorn måste återinta sitt inflytande. För att skolan ska fungera behövs det ett visst mått av offentlig styrning. Jag tror inte att marknadskrafterna klara av en reglering på egen hand.

Att den svenska skolan förbättrade sitt resultat i senaste Pisaundersökning, övertygar inte Gunnar Wetterberg.

– Jag tror inte på resultatet av enstaka mätningar. Sverige har haft bottenresultat hela tiden, en enskild mätning som uppvisar en svag förbättring ändrar inte på den saken.

Vård och omsorg

När den svenska regeringen beslöt att privatisera vården och omsorgen tog en ideologisk och etisk debatt om vinster i välfärden fart. I Sverige har kunden rätt att välja mellan offentliga eller privata vårdproducenter i primärvården. Inom den övriga hälso- och sjukvården är valfriheten inte lika stor. Det är de enskilda landstingen som avgör hur omfattande valfriheten ska vara. Graden av valfrihet i vården ser med andra ord olika ut, beroende på var i Sverige man bor.

– När vården och omsorgen reformerades på 1990-talet gjorde man uppdelningen att kommunerna skulle sköta äldreomsorgen och de färdigt behandlade patienterna, medan sjuk- och primärvården – och läkarna –skulle stanna i landstinget, förklarar Wetterberg.

Ett av målen med den finländska social- och hälsovårdsreformen är att skapa en bättre integration mellan social- och hälsovården.

– Vi har samma diskussion i Sverige. Frågan är bara hur man får det att fungera? Sjukvården ligger på landstingen, primärvården på kommunerna. Den nya medicinska tekniken möjliggör att patienterna vårdas hemma i stället för på sjukhus. Är det då landstinget eller kommunen som har ansvaret? Det finns egentligen ingen bra lösning på frågan hur vi ska jobba över de administrativa gränserna, säger Gunnar Wetterberg.

Det fanns ett försök till samarbete mellan kommuner och landsting i de så kallade äldrevårdscentralerna. Tanken var att äldrevårdscentralerna skulle fungera på samma sätt som barnavårdscentralerna (I Finland: barnrådgivningen), men uttryckligen för seniorer.

– Centralerna lades tyvärr ner på grund av ideologiseringen av debatten. Mig veterligen finns äldrevårdscentralerna kvar bara i Skåne idag.

Wetterberg är kritisk till att verksamheter som till exempel äldrevårdscentralerna som uttryckligen fungerade bra läggs ner av ideologiska orsaker.

– Jag säger som Deng Xiaoping: ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”.

Det spelar med andra ord ingen roll vem som producerar vården, om resultatet är gott. Men, påpekar Wetterberg, det krävs offentlig kontroll.

– Sveriges kommuner och landstings register är ett sätt att utöva kontroll. Men det krävs också en kvalitativ granskning av vårdkedjor och arbetsfrånvaro bland personalen. Ett effektivt sätt att mäta resultat är att undersöka hur frisk kunden blivit. Eller att beräkna kvalitetsjusterade överlevnadsår (QALY).

Orsaken till att Wetterberg vill behålla ansvaret för utbildningen och vård och omsorgen på den offentliga sektorn är att den samhällsekonomiska nyttan av investeringen är större än avkastningen på individnivå.

Gunnar Wetterberg föreläste under årets Ekonomi- och finansieringsforum under rubriken ”Från kris till kris – den nordiska välfärdsstatens rötter och framtid”. Här svarar han på varför han argumenterar för en nordisk förbundsstat och varför man i Sverige bör följa med vård- och landskapsreformen i Finland. – Ni är laboratorieråttor och vi ser gärna hur ni lyckas med att integrera social- och hälsovården, säger han.

Norden och välfärden

Gunnar Wetterberg är en välkänd profil också i nordiska sammanhang. Han har bland annat skrivit boken ”Förbundsstaten Norden”, där han argumenterar för att de fem nordiska staterna går samman i en förbundsstat. Denna nordiska förbundsstat skulle bli en av världens tio, tolv största ekonomier, vara stark i EU och Nato och en förebild i Europa.

Hur ser framtiden i de nordiska länderna ut utan förbundsstat? Räcker pengarna till att upprätthålla välfärden?

– Norden blir inte fattigare! Med en årlig genomsnittlig produktivitetsökning på två procent blir vi dubbelt så rika vart 30:e år. Men på grund av den internationella skattekonkurrensen kommer vi att ha en prisökning på de tjänster vi producerar. Det betyder att vi i framtiden måste vara beredda på att betala mera för servicen – med egna pengar. Men vi kommer att ha råd med det, eftersom våra inkomster stiger.

Den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten kommer att krympa i hela Norden, säger Wetterberg.

– Vi går mot ett samhälle med större andel avgiftsfinansiering och mer offentlig kontroll.

Att samhället tar ut högre avgifter för sin service är enligt Wetterberg inte orimligt.

– Högre avgifter är ett bra sätt att ta in privata pengar. I framtiden kommer vi inte att kunna vara lika generösa som på 1980-talet inom till exempel äldreomsorgen. Fler och fler kommer att få betala själva för matservice och städning.

 

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *