Torgbloggen 21.2.2018 Björn Månsson

Privat eller offentlig svensk vård?

Hur bäst trygga den svenska vården – inom den offentliga sektorn eller med hjälp av privata bolag? SFP-ledaren Anna-Maja Henriksson har till i dag kallat samman ett ”stormöte” för att diskutera frågan. Som kommunalpolitiker och medlem i sjukvårdsdistriktet HNS styrelse kommer jag att vara med.

Det finns nog bara ett ”rätt” svar på frågan ovan: bäggedera. Den utlovade – hotande – vård- och landskapsreformen introducerar ju en valfrihet så, att var och en på primärnivån kan välja mellan offentlig och privat vård, dessutom inom respektive sektor. Och det subventionerat med våra gemensamma skattepengar.

Det gäller ändå att göra en klar distinktion mellan olika vårdnivåer. I primärvården, som nu sköts av de kommunala hälsocentralerna, kommer valfriheten säkert på många orter att fungera väl. Det finns ju särskilt på större orter redan privata läkarstationer av olika slag, och de kan ofta erbjuda fullgoda alternativ.

Det samma gäller inte minst tandvården, där den offentliga sektorns kapacitet som känt inte räcker till och där det i alla tider funnits privata aktörer, både enskilda tandläkares mottagningar och numera allt fler tandvårdsbolag.

Primärvården inkluderar förstås hemvården. Den offentliga sektorns kapacitet är otillräcklig, och den kan i allmänhet inte erbjuda läkartjänster hemma hos patienten – undantaget är förstås läkarambulanserna. Här finns en öppen nisch.

För socialvårdens del måste man skilja mellan olika funktioner. I äldrevården har det alltid funnits privata aktörer, både regelrätta bolag och tredje sektor-aktörer. T.ex. i Helsingfors skulle det inte på långt när finnas tillräckligt med äldreboende på svenska utan privata aktörer, med Folkhälsan i spetsen.

Otänkbart vore att öppna upp särskilt barnskyddet för privata insatser, eftersom man här agerar under myndighetsansvar. I mellanterrängen finns sedan t.ex. rusvård av olika slag. Här har privata aktörer säkert en nisch, inte minst då det gäller att erbjuda vård på svenska.

Specialistvårdsnivån är sedan en helt annan historia. Specialiseringarna är numera inte mindre än femtio till antalet, och här kommer skalfördelarna starkt in i bilden. Av landets fem universitetssjukhusområden är det bara HNS i Nyland som kan erbjuda alla specialiseringar, av vilka en del därför betjänar hela landet – börjande med organtransplantationer.

Inga privata aktörer kommer i finländska förhållanden att kunna erbjuda specialistvård annat än på några områden och även då på mindre komplicerad nivå.

Det finns, och kommer helt säkert att finnas, otaliga exempel på att mer komplicerade fall förr eller senare remitteras till den offentliga sektorn.

Regeringen tog som känt sitt (oftast väl dolda) förnuft till fånga då den beslutade att undanta specialistvården från den totala valfriheten. Bara om vårdgarantin inte uppfylls i den offentliga vården, kan patienter sändas vidare till den privata sektorn. Förutsatt alltså att specialistvård finns att tillgå där, vilket sällan är fallet.

Vilket är då receptet för den svenska vårdens del? På primärnivån är valfriheten välkommen – om också med en reservation. Om många svenska klienter/patienter väljer privata alternativ, reduceras behovet av svensk vård i den offentliga sektorn.

Här är Helsingfors ett bra exempel. Vi har nu tre kommunala hälsocentraler som ska kunna garantera vård på svenska: Femkanten (i framtiden Kampen) i söder, Munksnäs i väster och Kvarnbäcken i öster. Vi arbetar för en fjärde, i samband med Malms hälsocentral och sjukhus, i norr. Hur ska vi i fortsättningen kunna motivera behovet av svensk vård i dessa enheter, om de svenska kunderna väljer privat vård?

Nu undrar någon säkert vad det spelar för roll vem som erbjuder svensk vård, huvudsaken är att den finns till hands. Svaret är tudelat.

För det första sprids effekterna säkert uppåt i vårdhierarkin, då landskapet ska upprätthålla både primär- och specialistvård. Och för det andra kommer det alltid att finnas patienter som saknar teknisk och social kompetens att, i praktiken på webben, välja någon annan vårdenhet än den invanda hälsocentralen.

Det kunde säkert vara till fördel om utbudet av svensk primärhälsovård, med inslag av specialistvård på mindre avancerad nivå, konsolideras inom ramen för ett konsortium, såsom den privata läkarfirman Doctagon tänkt sig.

Om Folkhälsan går med i konsortiet tar samfundet visserligen risken att förlora något av sin ”oskuld” som en tredjesektoraktör – låt vara att samfundet redan har bolagiserat delar av sin verksamhet. Men kanske det inte är så farligt om målet att erbjuda en garanterad svensk vård uppfylls.

Bland oss som i egenskap av förtroendevalda kämpar för svensk vård på alla nivåer också i den offentliga sektorn klämtar nog ändå vissa varningsklockor.

Därför var det lite överraskande att i HBL läsa om att inte bara SFP och folktinget utan också kommunförbundet, som företräder kommunerna och därmed den offentliga sektorn, var med i diskussionerna för några veckor sedan om grundandet av ett privat svenskt vårdkonsortium.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *