Organisationer har en förmåga att sysselsätta sig själva, oberoende av hur stor eller liten den objektiva arbetsbördan är. Ur den synvinkeln råder det ingen tvekan om att både de kommunala tjänstemännen och de kommunala förtroendevalda kommer att ha saker att göra också efter att vårdreformen genomförts.

Ett närliggande exempel är fylkeskommunerna i Norge. År 2002 överfördes ansvaret för specialistvården – 70 procent av budgeten – från fylkeskommunerna till statliga hälsoföretag, men fylkeskommunerna som organisationer blev kvar, med ansvar för bland annat tandvård och andra stadiets utbildning. Helt utan identitetskriser gick övergången inte och på samhälleligt plan är fylkeskommunernas tyngd mindre nu än för 14 år sedan. Insikten är ändå att en lagstadgad politisk organisation tuffar vidare med den föredragningslista som för tillfället är för handen. I brist på ärenden riktas energin mot den egna organisationen.

Kuntalehti genomförde nyligen en enkät till kommundirektörerna om livet efter vårdreformen (Läs Kommuntorgets artikel med kommentarer av kommundirektörer här). En av iakttagelserna i enkäten är att två tredjedelar av kommundirektörerna upplever att deras egen arbetsbörda kommer att vara ganska oförändrad efter reformen. Däremot anser de flesta att det inte behövs lika många förtroendevalda som idag.

Kommundirektörsrollen har vissa gemensamma och vissa varierande drag beroende på person och kommun. Hur mycket tid en kommundirektör behöver lägga ner på konkret beredning av ärenden varierar beroende på hur stor den övriga administrativa personalen i kommunen är.

En omständighet som nästan inte alls berörts hittills är att vård- och landskapsreformen kommer att påverka tjänstemannakåren och den administrativa personalen i kommunerna. Det är omöjligt att en halvering av kommunens skatteintäkter inte skulle ha några effekter på kommunens förvaltning. Under de senaste 20 åren har det redan skett en gradvis nedmontering i synnerhet av de allra minsta kommunernas förvaltning. Näringsombudsmän och planeringssekreterare försvann med sparåtgärder och regionala näringslivsbolag. Gemensamma social- och hälsovårdsorganisationer har flyttat socialcheferna från småkommunerna. Efter vård- och landskapsreformen blir det här verklighet för alla kommuner.

En mindre byråkrati kan ses som något eftersträvansvärt, men det är ett faktum att ett fungerande beslutsfattande kräver tjänstemannaberedning. I en anorektisk tjänstemannaorganisation saknas utrymme för att tänka nytt och planera framåt, eftersom all energi går åt till det löpande. Trots att kommunernas uppgiftsbörda minskar till 1970-talsnivå finns ingen återvändo till 1970-talsförvaltningen. Både lagstiftningen, personalen och kommuninvånarna kräver mer. Det kräver en del tankemöda att utforma en politisk och administrativ organisation för nya kommuner med nya utmaningar.   

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *