Om att ge bort makten

16.1.2014

Jag hade en del av makten i min hand men gav bort den. Jag hade ett förtroende som jag bröt. Jag blev invald som stadsfullmäktigeledamot 
i Esbo men avsade mig uppdraget efter ett drygt halvår på grund av flytt till annan ort. Får man göra så?
De facto har ingen klandrat mig för mitt beslut. Alla har förstått eller rentav gratulerat mig. Ändå känner jag ett behov av att förklara, rättfärdiga. Här kommer det:

I Esbo bodde jag och min familj på nionde våningen i ett höghusområde där vi inte kunde låta våra barn gå ut på egen hand, inte ens för en liten stund. Vi ägde ingen bil, dels av ekologiska men också av ekonomiska orsaker. Vardagen började bli rätt besvärlig och barnens liv begränsades på ett sätt som inte längre kändes rätt. Därför började vi inse att radhus ändå är den boendeform som skulle passa vår familj bäst. Med våra inkomster var radhusboende i Esbo inte ett alternativ, så vi landade 
i Kyrkslätt.
Vi var inte ute efter lyxboende, utan ett hem där vi kan leva en fungerande vardag. Det är sådant som väger tungt i en barnfamilj, något som jag lyfte fram i min egen valkampanj – min valslogan var för en hållbar vardag!

Som feminist var det ett svårt beslut. Som kvinnosaksaktivist jobbar jag för att kvinnor i högre grad ska tilldelas och ta åt sig makt.
Som mamma var beslutet lätt. Dessutom har jag relativt gott samvete, för jag vet att jag under min blixtvisit inom Esbopolitiken hann göra avtryck. Bland annat min käpphäst att införa egenvårdarmodellen inom den svenska dagvården har på mitt initiativ utretts och som bäst håller man på att vaska fram några daghem som kunde testa modellen.
Men att vanliga familjer inte har råd att bo i huvudstadsregionen är ett problem som behöver åtgärdas. Varken min sambo eller jag är oumbärliga för Esbo eller Helsingfors. Vi är i sådana branscher att de flesta arbetstillfällena finns i Helsingfors, men huvudstaden med omnejd klarar sig nog utan oss. Men hur är det med hälsovårdarna, barnskötarna, närvårdarna, lärarna, skolgångsbiträdena, barntrådgårdslärarna, städarna? Huvudstadsregionen och dess invånare klarar sig inte utan dem och de klarar sig inte utan bostad. Må det vara min sista politiska hälsning till beslutsfattarna i Esbo (och Helsingfors).

Någon kanske undrar hur det känns nu? Det ärliga svaret är: rätt bra, faktiskt. Det känns skönt att ha ens lite fritid igen, att ibland känna sig utvilad och att ha sluppit den molande värken i kroppen. För sanningen är att den arbetsmängd som krävs av en stadsfullmäktigeledamot i en stad av Esbos kaliber – om hen på riktigt vill påverka – är ohemul. Ett dylikt förtroendeuppdrag är om inte omöjligt så svårt att kombinera med förvärvs-
arbete och familj. Men det är en annan historia.

MATILDA HEMNELL
Tidigare fullmäktigeledamot (SFP) 
i Esbo.

Kolumn i Fikt 9/2013

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här