Fritiden och tjänsteförhållandet

3.12.2012

Problemet. En kommunal tjänsteinnehavare ska enligt 17 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare sköta de uppgifter som hör till tjänsteförhållandet på behörigt sätt, utan dröjsmål och med iakttagande av behöriga bestämmelser och föreskrifter samt arbetsgivarens arbetslednings- och övervakningsföreskrifter. Tjänsteinnehavaren ska enligt samma paragraf i sin uppgift handla opartiskt och uppträda så som hans eller hennes ställning och uppgift förutsätter.
Den här bestämmelsen reglerar den så kallade tjänstgöringsskyldigheten. Tjänsteinnehavaren ska sköta sitt jobb och utföra sina uppgifter på det sätt lagen förutsätter. Tjänsteinnehavaren måste också bemöta alla på ett opartiskt sätt och han eller hon ska uppträda på ett sakligt sätt och använda ett sakligt språkbruk. En tjänsteinnehavare som bryter mot sin tjänstgöringsskyldighet kan bli uppsagd från sin tjänst.
Skyldigheten för en tjänsteinnehavare att ”uppträda som hans eller hennes ställning och uppgift förutsätter” gäller självfallet all verksamhet inom tjänsten. Men kan det finnas situationer i vilka en tjänsteinnehavares beteende utom tjänsten kan påverka tjänsteinnehavarens ställning? Kan något som tjänsteinnehavaren gjort under sin fritid leda till åtgärder från den kommunala arbetsgivarens sida?
Den här frågeställningen har nyligen prövats av HFD i ett avgörande som gällde straffbara handlingar som en kommunal tjänsteinnehavare hade gjort sig skyldig till under sin fritid.

Fallet. HFD: 2012:77 (14.9.2012 liggare 2436)
Räddningsdirektören i Karleby stad hade 16.12.2008 beslutat häva A:s tjänsteförhållande som brandman. A hade av Korsholms tingsrätt den 2.12.2008 dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff om två år och fyra månader bland annat för smuggling av snus och för grovt skattebedrägeri. Enligt räddningsdirektören hade A gjort sig skyldig till ett brottsligt beteende som allvarligt har skadat förtroendet mellan parterna och utgjort ett synnerligen vägande skäl till hävning av tjänsteförhållandet. A gjorde en begäran om omprövning (rättelseyrkande) hos räddningsnämnden, som dock avslog begäran. Därefter anförde A besvär hos Vasa förvaltningsdomstol.
I sina besvär påpekade A bland annat att tingsrätten i sin dom konstaterat att det inte finns anledning eller förutsättningar för domstolen att avsätta A från hans tjänst. Räddningsnämnden har inte motiverat varför den har haft rätt att avsätta A när tingsrätten inte gjort det. A konstaterade också att hävningen gjorts för sent. Omständigheterna, för vilka A dömts till straff, har kommit till räddningsnämndens kännedom redan år 2006. Den i 42 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare nämnda fristen om två veckor har alltså överskridits med cirka två år.

I sitt avgörande tog förvaltningsdomstolen först ställning till frågan om rätten att häva tjänsteförhållandet trots att det gått mer än två år sedan kommunen fick kännedom om de gärningar som A sedermera straffades för.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att räddningsverket haft giltigt skäl att invänta tingsrättens avgörande i ärendet eftersom det vid hävning har stor betydelse att bedöma de gärningar som har tillräknats tjänsteinnehavaren. Då A:s tjänsteförhållande hade hävts inom 14 dagar efter tingsrättens dom hade hävningsrätten således inte förfallit.
I själva sakfrågan konstaterade förvaltningsdomstolen att A begått brotten på sin fritid. Enligt förvaltningsdomstolen hindrar detta i sig inte att ett tjänsteförhållande hävs, men eftersom brottet måste vara av väsentlig betydelse för tjänsteförhållandet kan detta inte hävas endast därför att A har gjort sig skyldig till brott. A har inte dömts för något brott som direkt har att göra med släcknings- eller räddningsverksamhet. Det finns således inte något direkt samband mellan A:s tjänsteuppgifter och de brott han dömts för. Förvaltningsdomstolen ansåg således att de brott för vilka A dömts till straff inte har varit allvarliga och av väsentlig betydelse för tjänsteförhållandet på det sätt lagen förutsätter. Förvaltningsdomstolen upphävde räddningsnämndens och räddningsdirektörens beslut.

Karleby stad anförde besvär hos HFD och krävde att förvaltningsdomstolens avgörande upphävs.
Staden anförde speciellt att förvaltningsdomstolen hade motiverat sitt beslut med A:s duglighet till släcknings- och räddningsarbete. Vid Jakobstads verksamhetsplats, där A tjänstgjorde, utgör släcknings- och räddningsarbetet cirka 3,2 procent av brandmannens arbetstid. Till brandmannens uppgifter hör i övrigt bland annat genomförande av brandsyner i bostadshus, informering och utbildning samt anordnande av sjuktransporter. Brandsynerna utförs självständigt utan chefens närvaro. En stor del av informationen riktas till barn i skolålder. Alla de här uppgifterna kräver oförvitlighet av den som utför uppgiften. I en brandmans tjänsteutövning ingår en rätt att utföra tjänsteuppdrag i privatpersoners hem. Detta speciella drag i tjänsteutövningen ställer ett accentuerat oförvitlighetskrav på brandmännen. När offentlig makt utövas betonas kravet på offentlig pålitlighet.
Av betydelse är även den uppfattning som förvaltningens kunder eller kommuninvånare får om arbetsgivaren på grund av sättet tjänsteinnehavaren agerat på. A har dömts för långvarigt brottsligt förfarande som krävt övervägande. Trots att det brottsliga förfarandet skett utanför tjänsteförhållandet har det på ett allvarligt sätt försvagat arbetsgivarens förtroende för tjänsteinnehavaren.
A gav en förklaring i vilken han bland annat påpekade att han haft en prickfri karriär som brandman sedan år 1988. Han påpekade också att hovrätten, som behandlat besvär över tingsrättens dom och som lindrat domen, inte heller hade kommit till att A skulle vara uppenbart olämplig som tjänsteman, varför hovrätten inte dömde A till avsättning från tjänsten.

HFD hänvisade i sitt avgörande bland annat till 41 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare. Enligt denna bestämmelse får arbetsgivaren endast av synnerligen vägande skäl häva ett tjänsteförhållande så att det upphör oberoende av den uppsägningstid som ska iakttas. Som sådana skäl kan betraktas ett så allvarligt brott mot eller åsidosättande av tjänsteinnehavarens förpliktelser som följer av lag eller bestämmelser och som är av väsentlig betydelse för tjänsteförhållandet att det inte skäligen kan förutsättas att arbetsgivaren fortsätter tjänsteförhållandet ens för den tid uppsägningstiden varar. HFD hänvisade också till 42 §, som anger att rätten att häva tjänsteförhållandet förfaller 14 dagar efter det att arbetsgivaren har fått kännedom om orsaken till hävandet.
HFD refererade därefter vissa delar av detaljmotiveringarna till 41 § i regeringens proposition 196/2002 rd. Enligt propositionen kan i vissa undantagsfall ett sådant uppträdande på tjänsteinnehavarens fritid som är osakligt med tanke på tjänsteförhållandet innebära att en upplösningsgrund uppfylls. Genom en helhetsbedömning bör man pröva om en upplösningsgrund uppfylls, varvid bland annat tjänsteförhållandets särdrag i varje enskilt fall ska beaktas. Särskilt ska man beakta tjänsteförhållandets natur som ett anställningsförhållande som inbegriper utövandet av offentlig makt och sålunda framhäver kravet på lagenlighet, jämställdhet och tillförlitlighet.
HFD noterade att hovrätten lindrat tingsrättens straff och endast dömt A till villkorligt fängelsestraff för smuggling. Till övriga delar har åtalet förkastats.

Därefter tog HFD ställning till själva ärendet. Vad gällde tidsfristen inom vilken hävningen ägde rum, kom HFD till samma slutsats som förvaltningsdomstolen.
Vad sedan gällde rätten att häva A:s tjänsteförhållande, hänvisade HFD till de uppgifter en brandman har. Med beaktande av det som anförts om de här arbetsuppgifterna (som är beskrivna ovan) kom HFD fram till att man måste kunna förutsätta särskild pålitlighet av en brandman när denne utför sina tjänsteåligganden. Även händelser som har inträffat under brandmannens fritid kan medföra förlust av arbetsgivarens förtroende.
Av Korsholms tingsrätts dom framgår att snuset har smugglats under lång tid, planmässigt och med eftersträvande av en relativt betydande ekonomisk vinning. Även om de gärningar som har tillräknats A inte har ägt rum under hans tjänsteutövning, kan hans verksamhet oberoende av hur den straffrättsligt ska bedömas, anses visa likgiltighet för bestämmelser i lagen och kan således anses ha stått i strid med hur en brandman är skyldig att uppträda. A:s förfarande har väsentligt minskat den pålitlighet som förutsätts av honom i hans egenskap av brandman.

HFD konstaterade till slut att en sammantagen bedömning av de fakta beträffande arbetsgivaren och tjänsteinnehavaren som framkommit i ärendet innebär att räddningsdirektören haft ett sådant synnerligen vägande skäl att häva A:s tjänsteförhållande som avses i 41 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare. Beslutet var således inte lagstridigt. HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut.

Kommentar
■ Den centrala frågan i det här fallet är huruvida gärningar som en tjänsteinnehavare begår under sin fritid kan leda till att tjänsteinnehavaren blir uppsagd eller att arbetsgivaren rent av häver tjänsteförhållandet.
I fallet hänvisade brandmannen A till att varken tingsrätten eller hovrätten avsatte honom. Enligt strafflagen (2 kap 10 §) ska en tjänsteman som döms till fängelse på viss tid, minst två år, också dömas till avsättning, utom då domstolen anser att brottet inte visar att den dömde är olämplig som tjänsteman. Döms en tjänsteman för uppsåtligt brott till fängelse för kortare tid än två år, kan han eller hon samtidigt dömas till avsättning, om brottet visar att han eller hon är uppenbart olämplig som tjänsteman.
Såväl Korsholms tingsrätt som hovrätten kunde ha avsatt A. Den bedömning en domstol gör är dock en annan än bedömningen som arbetsgivaren gör vid uppsägning eller hävning. Då arbetsgivaren överväger om en tjänsteman som dömts till straff ska sägas upp eller om tjänsteförhållandet ska hävas är det fråga om att bedöma om det finns ett ”sakligt eller vägande skäl” att säga upp tjänsteinnehavaren (36 § tjänsteinnehavarlagen) eller om det finns ett ”synnerligen vägande skäl” att häva tjänsteförhållandet (41 §). Vid bedömningen av de här kriterierna måste arbetsgivaren göra en helhetsbedömning av situationen: Finns det förutsättningar för tjänsteinnehavaren att fortsätta sitt jobb med beaktande av å ena sidan alla de uppgifter som hör till tjänsten och å andra sidan de gärningar för vilka
tjänsteinnehavaren har dömts till straff?
I regel medför straff – åtminstone lindriga straff – för gärningar som en tjänsteinnehavare utfört under sin fritid inte att arbetsgivaren skulle ha en rätt att säga upp eller häva tjänsteförhållandet. Det som varit avgörande i det nu aktuella fallet är bedömningen av brottets art i förhållande till brandmannens arbetsuppgifter.
Förvaltningsdomstolen gjorde sin bedömning utgående från en snäv uppfattning om brandmannens släcknings- och räddningsuppgifter. Karleby stad framhöll däremot mångsidigheten i en brandmans uppgifter och alldeles speciellt det faktum att en brandman har rätt att utöva offentlig makt hemma i folks privatbostäder.
Just det här draget i tjänsteåliggandena var avgörande för slutresultatet i HFD: Arbetsgivaren måste kunna ha fullt förtroende för en tjänsteinnehavare som har rätt att utöva offentlig makt i denna form. Allmänheten måste för sin del ha tilltro till tjänstemannens pålitlighet. En brandman som på sin fritid visat en uppenbar likgiltighet för lagar och bestämmelser väcker inte ett sådant förtroende hos allmänheten. Därför fanns det sådana ”synnerligen vägande skäl” som berättigade arbetsgivaren att häva tjänsteförhållandet.
HFD:s avgörande visar tydligt att uppsägnings- och hävningsförutsättningarna i dylika fall mycket noggrant måste analyseras i förhållande till tjänsteinnehavarens uppgifter. Det här innebär också att kraven på oförvitlighet för vissa tjänsteinnehavare är betydligt större än för andra.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här