Överdrivna hotbilder, dygdesignalering och en rädsla för extrema åsikter har gjort att det offentliga samtalet befinner sig i en ond cirkel, säger psykologen Tom Pakkanen.

Håller dialogen på att kollapsa?

Frågan känns befogad. Kommunförbundets utredningar visar att både tjänstemän och politiker känner sig drabbade av den offentliga debatten, inte som villiga deltagare i den.

Debattklimatet bidrar till att kommundirektörer säger upp sig, eller åtminstone överväger det alternativet. Det får förtroendevalda att inte ställa upp i sommarens kommunalval, och det här gäller i högre utsträckning kvinnor än män.

Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo skrev, efter att partiets borgmästarkandidat i Helsingfors, Kirsi Piha, dragit tillbaka sin kandidatur, att han är orolig för vad sociala medier gör åt demokratin.

Den digitala tillvaron är inte avgränsad från allt annat. Debattklimatet på sociala medier är inget man kan kliva in i och ut ur oberörd.

Verktygen är digitala, men känslorna – upprördheten, ilskan, sorgen, uppgivenheten – är inte virtuella.

Dåligt beteende belönas

Kirsi Pihas beslut föregicks av ett toxiskt verbalt skyttegravskrig på Twitter mellan… ja, mellan vem?

Liberala och konservativa, också inom Samlingspartiet? Eller: mellan folk som vägrar att lyssna på varandra?

Har den ena sidan – om det bara finns två – rätt, även om den formulerar sig lika plumpt som den andra?

Kan man bena ut debatten, utan att bli beskylld för att ta någondera sida i försvar?

På Twitter skrev Vänsterförbundets riksdagsledamot Anna Kontula – apropå en ”debatt” som uppstått om statsminister Sanna Marins (SDP) beteende inför en Yle-intervju – att den saklig kritiken saknas i Finland eftersom den kritiska massan är för liten för att en samhällelig debatt av kvalitet ska uppstå.

 

Det här leder till en dålig argumentationsteknik; till att debattörer inte är insatta i själva sakfrågan. Och allt understöds av algoritmer på sociala medier, som belönar dåligt beteende.

Belönar? Jag börjar fundera på den psykologiska aspekten av det höga tonläget på sociala medier och slänger ut en fråga: ”Finns det en psykolog som kunde diskutera det allt hårdare debattklimatet med mig?”

Tom Pakkanen, forskare vid Åbo Akademi och rättspsykolog som bistår polisen i förundersökningar som rör gravt våldsbeteende, hör av sig.

En massiv fråga

Pakkanens forskning rör inte direkt det som vår samtal kretsar kring, men han har under flera års tid läst på om hur medier och sociala medier formar och driver vår förståelse – eller avsaknaden av förståelse – för andra.

Upprinnelsen till den här ”favorithobbyn”, som Pakkanen beskriver den, var bland annat det arbete han gjorde inför en presentation på Inrikesministeriets kongress om säkerhetsfrågor i januari 2019.

Frågan som Pakkanen då ställde var: ”Hur kommer det sig att vi känner oss allt osäkrare, trots att världen blir säkrare?”

– Det är en massiv fråga som finns på olika nivåer. Den rör individer, grupper och hela samhällen. Det jag ser är en ond cirkel.

Pojken som ropade varg

Sociala medier har förändrat oss. Tidigare var vi passiva nyhetskonsumenter som, på sin höjd, skrev insändare. Nu deltar vi aktivt i diskussioner på en rad plattformar.

Det här kunde tänkas vara en bra sak, men vissa omständigheter har gjort det till en utmaning.

Dels har nyhetscykeln blivit kortare. Sociala medier har pressat ner den, från veckor och dagar till timmar och minuter. Dels har innehållet allt mer kommit att domineras av negativa nyheter.

Pakkanen hänvisar till dataanalytikern Kalev Leetaru, som forskat i hur rubriker, ingresser och innehåll förändrats sedan 1940. Ursprungsmaterialet var New York Times digitala arkiv, men forskningen har replikerats internationellt och resultatet är det samma: nyheterna blir allt mer negativa.

 

– Nyhetsredaktioner förklarar det här med att ”det är vad folk vill läsa”. Men ur en psykologisk synvinkel handlar det mera om att de har kidnappat vår stressmekanism, och att det misstolkas som ett intresse för negativa nyheter.

Stressmekanismen har varit avgörande för människans överlevnad. Den gör att vi reagerar snabbt på hot, men också att vi väljer att läsa nyheter som aktiverar den och väljer bort nyheter som inte gör det.

Kommunikations- och medieforskaren Stuart Soroka har visat att även om största delen av tillfrågade nyhetskonsumenter säger att de vill läsa mera positiva nyheter, så väljer majoriteten av dem negativa nyheter om alternativet är positiva nyheter.

Det är som om pojken som ropade varg upptäckt att taktiken fungerar, säger Pakkanen.

– Därför ser man rubriken om ”Tre saker som du alltid gjort fel när du diskat”.

Emotionell reaktion och rationell analys

Okej, diskteknik är i den mer lättsammare ändan av rubriker som triggar våra stressmekanismer, men Pakkanens poäng är den här: det finns en diskrepans mellan en generell positiv utveckling och vad nyhetsmedier väljer att lyfta fram.

Forskare och författare som Steven Pinker och Hans Rosling har påpekat det här. Rosling menar till exempel att nyhetsredaktioner är bra på detaljer men dåliga på helhetsbilder, just på grund av att de fokuserar på det negativa.

Problem som ges större utrymme är också, i det stora hela, mer ovanliga. Det här, i sin tur, är viktigt att förstå när vi närmar oss pudelns kärna, alltså varför debatten är så polariserad, och vad vi kan göra för att bryta oss ur det som Pakkanen kallar för en ond cirkel.

– Psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tverksky har myntat begreppet ”mental availability” –mental tillgänglighet. Det vill säga att ju mera som vi ser något desto allmännare tror vi att det är.

I boken Tänka, snabbt och långsamt identifierar Kahneman två sätt att reagera på det vi läser och ser, fortsätter Pakkanen. Det ena är en emotionell reaktion, det andra – som kräver en ansträngning – är en mer rationell analys.

Problemet är att många fastnat i det förstnämnda, och de korta nyhetscyklerna och de sociala medierna – som fungerar som katalysatorer för debattklimatet – drar med individer och skapar en moralpanik på gruppnivå, säger Pakkanen.

– Att vi sveps med i den digitala känslostormen sker automatiskt. Men vi kan medvetandegöra oss själva, ta ett steg tillbaka och tänka rationellt.

Avsikten bakom åsikten blir betydelselös

Vi ska återkomma till möjliga lösningar på detta problem men för stunden håller vi oss till dess konsekvenser.

Pakkanen ser en förskjutning i det offentliga samtalet, från substansinnehåll till hur man formulerar sig. Det här resulterar i en polariserad debatt och ett allt mindre utrymme för en sansad diskussion.

– Det spelar ingen roll längre att du uttrycker ditt stöd för till exempel jämlikhet om du inte gör det på rätt sätt och med rätt ord. Det kallas för dygdesignalering. Man signalerar var man står med hur man uttrycker sig. Det här, att man är mer intresserad av hur en tweet är formulerad än av själva budskapet, är verkligen illa om man tänker på den politiska debatten. Den borde ju handla om substans.

Istället för att förfasas av åsikter som man inte delar så borde man ta tillfället i akt och se det som ett tillfälle att förbättra den egna argumentationsförmågan, säger Tom Pakkanen.

Den moralpanik som Pakkanen nämner kännetecknas av att en persons upprördhet blir ett sätt att mäta hur fel den andra har. Och eftersom hur en åsikt är formulerad är viktigare än dess substansinnehåll spelar avsikten bakom åsikten ingen roll.

– Avsikten tolkas i en våg av affekter och det kvittar vad avsändaren menar.

Pakkanen tror att många politiker drar sig för att föra fram idéer, i rädsla för att de ska misstolkas och inverka på den politiska karriären.

Farligt att skydda sig mot idéer

Moralpaniken skapar också en annan typ av rädsla, menar han. Det finns en uppfattning om att de som hyser åsikter som är svårförenliga med en västerländsk liberal demokrati inte ska ges utrymme på sociala medier, än mindre uppmärksamhet.

– Tanken är att om folk exponeras för fel sorts tankar och idéer så blir de högerextremister. Men all empiri visar att det motsatta är sant. Säg till exempel att du har ångest för att vistas bland folk. Ingen terapeut skulle säga att du måste bygga upp ditt liv så, att du aldrig behöver komma i kontakt med människor. Snarare skulle du förses med de verktyg du behöver för att känna dig trygg i sociala sammanhang. Dessutom: genom att utesluta folk ur debatten så bidrar man till deras popularitet. Se bara hur det gick med Sverigedemokraterna. Det farliga här är idén att folk måste skyddas mot vissa tankar.

Det farliga, säger Pakkanen och hänvisar till socialpsykologen Jonathan Haidts bok The Coddling of the American Mind, är att personer som inte exponeras för olika åsikter blir sämre utrustade för att ta sig an debatter. Därmed har de inga färdigheter att bemöta människor som inte tänker som dem, vilket leder till ytterligare polarisering.

Koka en kopp te när pulsen stiger

Pakkanens poäng är alltså att istället för att förfasas av åsikter som man inte delar så borde man ta tillfället i akt och se det som ett tillfälle att förbättra den egna argumentationsförmågan. Problemet är, fortsätter han, att vi är fast i den emotionella reaktion som Kahneman beskriver, vilket leder till att vi inte ens försöker förstå.

Det finns förstås en gräns vad som får sägas, och den gränsen är juridisk, i form av brottsbenämningar som ”hets mot folkgrupp” och ”ärekränkning”, säger Pakkanen.

– Det finns de som har svårt att förstå vad yttrandefrihet betyder. Det har aldrig betytt att man får säga vad som helst, och det är klart att det måste finnas följder om någon går över gränsen. Men lika fel är att till exempel påstå att jag delar Jussi Halla-ahos åsikter om jag försvarar hans rätt att uttrycka dem.

Hur ska det här problemet lösas? Ett brett samarbete på alla plan, som inkluderar de stora plattformarna och mediehusen, är nödvändigt. Pakkanen nämner Yles projekt om att förbättra debattkulturen som en möjlig öppning.

– Men ett första steg är att alla är överens om att vi har ett problem och jag tror inte att vi är där ännu. Debatten är så polariserad att vi inte ser problemet.

Hur ska vi se problemet? Genom träning, säger Pakkanen.

På individnivå kan det räcka med att stiga upp från datorn när pulsen börjar stiga, koka en kopp te och fundera på varför man reagerat och hur man kan argumentera mot en annan ståndpunkt. Gå från det affektiva till det kognitiva, säger Pakkanen och hänvisar till psykologen Paul Bloom och hans bok Against Empathy.

I korthet: det finns en skillnad mellan affektiv och kognitiv empati. Den förstnämnda gör oss ledsna för att vi ser någon annans sorg. Den senare får oss att försöka förstå problemet, förstå varför någon är ledsen.

– Kognitiv empati är svårare men kan tränas. Istället för att bli upprörd av en rubrik och låta den kidnappa ens stressmekanism, kan man aktivera sin kognitiva empati och granska problemet.

Det här – att sätta sig in i någon annans situation istället för att bli upprörd – behövs för att förbättra debatten, säger Pakkanen. Man måste motstå frestelsen att reducera ens meningsmotståndare till stereotyper.

Enligt Pakkanen klarar inte ens politiker i riksdagen – där tonen borde vara exemplarisk – av att stå emot den frestelsen.

– Jag började för några år sedan söka upp kommentatorer som lutar starkt åt höger på sociala medier, för att försöka förstå dem. Med många har jag fundamentala meningsskiljaktigheter, men när jag lyssnar på vad de säger hittar jag också goda poänger. Om man ogillar populistiska förenklingar som kommer ur en hatisk ideologi ska man inte göra sig skyldig till samma förenklingar. Det spär bara på polariseringen.

Ämnen
olaga hot hot Kommuntorget nyheter psykologi sociala medier trakasserier Vi rekommenderar tom pakkanen

Relaterade artiklar

Läste du redan?