Linnéa Henriksson: Vilka mekanismer garanterar att anslagen beräknats rätt?

Många medborgare utgår att det faktiskt är meningen att budgeten skall gå ihop. Bild: Pixabay.

Människor utgår från att det faktiskt är meningen att budgeten skall gå ihop, att någon har räknat på att utgifterna för den service som det offentliga skall stå för kan täckas med de medel som ställs till det offentligas förfogande.

Budgethösten var tung. Det är den ofta men i år var den tyngre än vanligt på många håll. Av oroliga aktörer fick jag frågan om det finns etablerade mekanismer för att garantera att anslag beräknas rätt och att de räcker till? Och hur kan man ändra dem, om de är fel? Den konkreta frågan gällde anslag för anhörigvård, eftersom anslaget för anhörigvård för vissa grupper hade tagit slut redan i augusti, inom detta välfärdsområde.

Jag svarade. Att välfärdsområden kan ha vissa svårigheter att budgetera rätt under de första åren – att slå samman organisationer är en tidskrävande process och de nya konstruktionerna har ännu bara två år bakom sig. Att beräkningar av anslag kan vara olika lätta att göra. Om uppgiften är en subjektiv rättighet och dyr, så är budgeteringen mer korrekt. Om tjänsterna lätt kan beräknas och planeras (så där som antal barn i skolor, åtminstone efter det första året) blir budgeteringen mer korrekt. Om det är en uppgift som i och för sig är lagstadgad men vars omfattning är behovsprövad – som vid anhörigvård – så är budgeteringen inte lika enkel. Och därmed är det inte heller självklart att det finns etablerade mekanismer för att se till att beräkningen är korrekt och anslaget tillräckligt stort. Ibland kan föregående års bokslut vara den bästa prediktorn för ett anslag, men också där kan anslaget vara för snålt tilltaget, om inget delades ut efter augusti.

Men hur fastställer man över huvud taget nivån för ett anslag, var följdfrågan. Jo, vanligtvis gör den ansvarige tjänstepersonen ett förslag, baserat på tidigare erfarenheter och befintlig kunskap och med hänsyn taget till nya planer. Det förslaget är oftast ganska bra – sett till anslagsbehovet. När budgeten sedan skall minskas, justeras och modifieras, och minskas lite till – och när det görs av andra än den ansvarige tjänstepersonen – så går marginalerna förlorade och senast här förlorar behovsprövade tjänster mot tjänster som är subjektiva rättigheter. Bland annat. (Den egentliga kampen står ju trots allt inte mellan tjänster som är och inte är subjektiva rättigheter.)

Det hela kan låta oprofessionellt men förloppet är en logisk följd av att olika parter har ansvar för budgeten i olika grad, och önskemålen i förhållande till budgeten är alltid större än möjligheterna att förverkliga dessa önskemål. I klartext: summan av de anslag som anses behövas för att utföra uppgifter är alltid mycket större än den summa som står till buds, om man utgår från de medel som skall finansiera anslagen. Problemet när det gäller otillräckliga anslag är alltså inte nödvändigtvis felaktiga beräkningar eller inkrementalism (att man upprepar föregående års nivå), utan det faktum att de ansvariga måste få ihop en budget som balanserar och kan godkännas, vilket kräver att den håller sig inom vissa ramar. Därför lider de allra flesta offentliga budgetar åtminstone i någon mån av medveten underbudgetering, eftersom det inte finns något annat alternativ. När det gäller de nya välfärdsområdena är detta ännu mer centralt, eftersom finansministeriets grepp om deras ekonomi är så starkt.

Insikten för medborgare är kanske att otillräckliga anslag inte beror på dåligt beredningsarbete, illvilja eller ens oförstånd, utan att omfattningen av de tjänster som enligt lag skall produceras är större än de tillgängliga resurserna. Insikten för beslutsfattare och de som bereder dessa beslut är kanske att många medborgare utgår från den i sig helt rimliga tanken att det faktiskt är meningen att budgeten skall gå ihop. Att någon har räknat på att utgifterna för den service som beslutsfattare har slagit fast att det offentliga skall stå för faktiskt kan täckas med de medel som ställs till det offentligas förfogande. Insikten kan vara viktig för att kommunicera kring de legitimitetsproblem som dessa olika utgångspunkter skapar, åtminstone för dem som blir utan den service de behöver för att anslaget är slut.