Linnéa Henriksson: Vi betalar med vår tid

Tillgänglighet och personliga val bestämmer vår syn på tillgänglighet och allt som ingår i en fungerande vardag. Vad allt ingår? Arkivbild: Heli Sorjonen

Om man en gång valt att bosätta sig så, är det väl något man får acceptera.

Alla som bor utanför centrum vet att det är mycket kortare väg in till centrum än ut tillbaka till “periferin”, uppenbarligen oberoende av hur långt borta denna periferi är belägen.

Vid ett besök i Bergen här nyligen inhiberades min hemresa. Det inhemska flygbolaget konstaterade efter 30 minuter i kö och 15 minuters utredning att den snabbaste vägen hem faktiskt var via Paris (!), helt enligt deras första förslag. För mig låter det som en omväg, men resan gick bra, förutom att planet var försenat och vi landade mitt i natten. Sedan väntade vi på bagage en timme mitt i natten. Till slut kom alla andras bagage, utom mitt. Efter en vända via ett servicecenter som vill att passagerarna skall sköta sin service själva, också mitt i natten efter nästan ett halvt dygns försening – vilket kan pröva humöret hos vem som helst – fick jag äntligen köra hem. (Sträckan är 91 km och det räcker 1 h 20 min enligt telefonens karta). Hemresan var på fredag och redan på lördag ringde en ljus röst och meddelade att väskan är återfunnen, nu i Helsingfors och den levereras på tisdag, eftersom bolaget inte gör långdistansförsändelser under veckoslut.

Samtidigt, inom samma geografiska område, har man under de senaste åren på flera sätt monterat ner sjukvården. Avståndet är för långt, för att få rätt sorts personal, men inte alls för långt när det gäller patienter. Behandling av cancersjuka, fotvård (!) för diabetiker och nästan alla annan sjukvård kan utmärkt väl flyttas till huvudstadsregionen (83 km, 1 h 2 min), det är ju ändå nära och egentligen en del av samma region och arbetsmarknadsområde.

Det finns givetvis ibland, kanske till och med ofta, goda skäl för att koncentrera behandling av sjukdomar till platser, där man också har kapacitet och beredskap att hantera de problem som kan uppstå. Det kan vara ändamålsenligt att ha befolkningen att åka taxi i knappa 90 minuter enkel väg, för att få behandlingar på några minuter. Medge ändå att trots att tillgången till vård därmed är den samma, så är tillgängligheten sämre för den som bor längre bort. De som bor längre bort betalar med sin tid. Det kan vara värt att bygga systemet så, även om det betyder att denna befolkning inför varje resa måste använda halva dagen istället för en halvtimme och varje gång vara jätterädd för att det inte finns någon taxi, för att antalet taxin numera är ganska litet och slumpmässigt, på grund av en annan reform som gjordes för några år sedan. Medge också att det är lite ironiskt att det inhemska flygbolaget (som faktiskt har en viss vana av långa distanser) gör en helt annan bedömning av avståndet till min hemort än till exempel sjukvården.

I centrum finns det en tendens att tycka att folk som inte bor i centrum får skylla sig själva; Om man en gång valt att bosätta sig så, är det väl något man får acceptera. Ett färskt exempel är YLE:s valkompass, där kandidaterna skulle ta ställning till påståendet För arbetslösa på små orter är det tillräckligt att service för arbetssökande ges på distans. Finns det faktiskt anledning att tro att arbetslösa på små orter är särskilt duktiga på att hantera distanslösningar? Det kanske de är, det vet jag inte, men frågan implicerar att distansservice nog kan anses vara gott nog för dem som bor långt borta.

Om man försvarar periferins intressen, anklagas man för regionalpolitik. I Helsingin Sanomat (13.4) talar cancerläkaren Sirkku Jyrkkiö nyktert om de prioriteringar politiker borde göra inom vården och uttrycker samtidigt stor oförståelse för viljan att bevara service lokalt. Man kan garantera god vård, om man avstår från service och stänger sjukhus, säger Jyrkkiö.

Folk som bor utanför centrum är varken okloka eller oresonliga. Vi förstår riktigt bra att viss service behöver koncentreras till platser där många kan nå denna service. Däremot önskar vi att samhället då kunde ta hänsyn till detta genom att inte montera ner både sjukvård, ambulansvård OCH taxi samtidigt. Om sjukvården behöver flytta, så kan ambulansvård ge trygghet. Om taxisystemet fungerar, är avståndet visserligen lika långt, men det pris man betalar för avståndet är mindre, åtminstone i tid och energi.

Ämnen