Linnéa Henriksson: Vad vi egentligen menar

Möten kan vara utmanande. Vi ser varandra men hör vi också? (Foto: Kommuntorget arkiv)
Möten kan vara utmanande. Vi ser varandra men hör vi också? (Foto: Kommuntorget arkiv)
13.5.2022
Bloggar Linnea Henriksson

I världen ökar konflikterna och polariseringen tilltar. Vi har så bråttom och det finns så många begrepp vi tror att vi alla förstår. Når vi dit med bättre kommunikation?

På måndag handlar det om kalhyggen. Det visar sig småningom att det aktuella initiativet gällde uttryckligen kontinuerlig beståndsvård genom plockhuggning (eller beståndsvårdande blädning), medan kontinuerlig beståndsvård enligt andra definitioner inbegriper alla avverkningsmetoder utom kalavverkning. De som inte är insatta i modernt skogsbruk inser visserligen att det inte längre handlar om att ta med sig yxan ut i skogen, men avståndet till en överblick över olika avverkningsmetoder är fortfarande ljusår.

På tisdag diskuteras kommunens strategi. En diskuterar vision och mission, en annan de värderingar allting vilar på. En tredje talar om målsättningar, en fjärde mätare och en femte implementeringen. En sjätte talar om en specifik sektor, en sjunde vill förkasta alltihop. Den åttonde påminner då om kommunallagens §14. En nionde tycker att det strategiska utrymmet i kommuner är väldigt smalt. En tionde tycker att texten är för lång, att en strategi inte skall vara mer än tre meningar lång. En elfte finner att det som står inte är tillräckligt tydligt utskrivet. En tolfte funderar på kopplingen mellan strategin och andra kommunala planer och program. En trettonde väntar på nämndernas utlåtanden. Den fjortonde vill höra invånarna. En femtonde tycker att bara de konkreta åtgärderna är intressanta. Den sextonde saknar satsningar på inflyttning. Alla talar om strategin. Inte många av dem talar om samma sak.

I världen ökar konflikterna, tonläget höjs och polariseringen tilltar. Folk gräver sig allt djupare ned i diverse mer och mindre verkliga vallgravar.

På onsdag talar vi om tvåspråkighet. Ministeriet har bestämt att alla organisationer inom fältet är tvåspråkiga. Det uppfattas i och för sig som en bra sak, även om få vet vad det egentligen skall betyda. Ministeriet uttalar sig som om det finns en vedertagen, allmänt accepterad uppfattning om vad ’tvåspråkighet’ är, som är klar för alla.

På torsdag inleds mötet med en presentation om mångfaldsarbete, om invandrades upplevelser av att arbeta i Finland, om rasism på finländska arbetsplatser, som de anställda känner av men som organisationerna och arbetsgivarna inte självklart ser, om hur uppriktigt goda avsikter ändå kan upprätthålla skillnader och orättvisor.

På fredag handlar det om deltagande för minoritetsgrupper, om funktionsrättsråd, äldreråd, invandrarråd, språkliga nämnder och ungdomsfullmäktige. Om hur den formella rätt till deltagande som rätt frikostigt delats ut inte självklart omsätts i inflytande, kanske för att frågan om vad deltagande egentligen innebär är obesvarad.

I världen ökar konflikterna, tonläget höjs och polariseringen tilltar. Folk gräver sig allt djupare ned i diverse mer och mindre verkliga vallgravar. Vi har så bråttom och det finns så många och allt fler överordnade begrepp att förhålla sig till. Mer än någonsin finns ett behov av att gå back to basics: Gemensamt för många (om än inte alla) oklarheter, missförstånd och konflikter är avsaknad av tydlig kommunikation, uppriktig dialog, klara avsiktsförklaringar, att ge samtalen tid, för att ta reda på vad vi egentligen menar, vad vi egentligen vill, var vi kan mötas (trots olika åsikter) och var vi har våra egna fördomar, skygglappar och uppfattningar som vi inte vill ge upp. Är det förnuftig tidsanvändning att använda hela veckan åt att diskutera omständigheter som alla skulle gynnas av en bättre kommunikation? Och vad menar vi egentligen med ”bättre kommunikation”?

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här