Georg Henrik Wrede: Accepterar vi höjda skatter när Veikkaus utdelning minskar drastiskt?

20.8.2020
Bloggar Georg Henrik Wrede

Under våren gick jag med en viss tillfredsställelse förbi de stängda spelautomaterna i närbutiken. Samtidigt har jag vetat att detta kommer att ha oönskade bieffekter.

Vi har i ”normala tider” accepterat att penningspel förekommer i närbutiker, även om det har oönskade bieffekter, påtagliga och inte negligerbara, för de mänskor som har problem med att begränsa sitt spelande.

De negativa effekterna gäller inte bara de som spelar, utan har stor betydelse för deras anhöriga och närstående. Då det stora flertalet finländare ändå klarar av sin relation med vårt monopolbolag Veikkaus utbud av spel, har det länge uppfattats vara acceptabelt med spelen i matbutikerna. Frågan om vilken politik man skall ha, för att preventivt skydda en del av befolkningen genom åtgärder som gäller alla, kräver nästan en egen bloggserie.

I Finansministeriets förslag till statsbudget för år 2021 sjunker utdelningen baserad på Veikkaus resultat med nästan 300 miljoner euro.

Låt oss konstatera att vi i Finland valt att finansiera mycket gott med de inte helt obetydliga inkomster man kunnat få som bieffekt av att kontrollera, och inom vissa ramar begränsa penningspel genom ett statligt monopol.

Nu är rollerna delvis omvända. Det elände som undvikits genom att personer med spelberoende har kunnat göra sina dagliga matuppköp utan att lockas av ”speldjävulen” medverkar till konsekvenser för finansieringen av konst, kultur, vetenskap, idrott, ungdomsarbete och social- och hälsovårdsorganisationers verksamhet. 

I Finansministeriets förslag till statsbudget för år 2021 sjunker utdelningen baserad på Veikkaus resultat märkbart, nästan med 300 miljoner euro. Det är grovt en tredjedel av den runt en miljard euro som delats ut årligen.

Allt har inte att göra med covid-pandemin, de främsta orsakerna är de redan före epidemin fattade besluten om att införa begränsningar, samt att spelandet i allt högre grad flyttar ut på nätet och internationella marknader.

Är investeringar gjorda via allmännyttiga organisationer mindre effektiva, inte lika sysselsättande?

För social- och hälsovårdsorganisationerna, där utdelningen kanaliseras av STEA, som kontrolleras av Social- och hälsovårdsministeriet, är budgetförslaget tufft. Nedskärningen är 127 miljoner euro, vilket är en tredjedel jämfört med nivån i år.

Hårdast drabbas stödet för investeringar, som ser ut att halveras. Samtidigt har man satsat på investeringar för att rädda ekonomin för pandemins effekter. Är investeringar gjorda via allmännyttiga organisationer mindre effektiva, inte lika sysselsättande? Om så är fallet är prioriteringen försvarbar.

Det är klart att den som är anställd av en organisation som får understöd talar i egen sak, när det gäller penningströmmen till den egna organisationen. En del av Folkhälsans verksamhet finansieras av STEA-medel. Folkhälsan får också understöd via Undervisnings- och kulturministeriet.

För Folkhälsan som helhet är medlen av betydelse, men avgörande för bara vissa verksamheter.

Fler kommer att få det svårare att klara sin vardag.

Flera andra organisationer är i högre grad beroende av dessa understöd.  Man räknar med att social- och hälsovårdsorganisationerna sysselsätter cirka 50 000 människor, olika frivilliga antas vara omkring 500 000.

Till detta kommer de som ger kamratstöd, vilka uppskattas vara 260 000 personer.  Skulle nedskärningar av organisationernas stöd bli det föreslagna kommer det att beröra väldigt många människor både direkt och indirekt. Fler kommer att få det svårare att klara sin vardag.

Vill vi kompensera bortfallet av penningspelens avkastning med skattemedel?

Typiskt för organisationerna är att de också mycket jobbar med förebyggande arbete av olika slag. Förebyggandet innebär på längre sikt en inbesparing. Vilka blir bieffekterna för hela samhället av en minskad verksamhet i social- och hälsovårdsorganisationerna? Organisationerna har en stor betydelse för bl.a. olika sjukdomar och problem: diabetes, reuma, cancer, psykisk hälsa osv.

Finns det inte pengar att dela ut från Veikkaus, och man vill bevara nivån, så bör pengar tas någon annanstans. I praktiken betyder det att använda skattemedel. Vi måste alltså fråga oss, vill vi kompensera bortfallet av penningspelens avkastning med skattemedel?

Folk vill sällan ha höjda skatter, och det kommer vi med besked att få med det ökade lånandet som staten, p.g.a. pandemin, har gjort. Sedan kostnaderna för covid-pandemin har börjat bli synliga har jag frågat mig hur mycket förebyggande åtgärder får kosta, och kanske mer exakt, när förebyggande kostnader upplevs som acceptabla?

Plötsligt fanns det enorma mängder pengar att använda för något som vi ett halvt år tidigare inte hade hört om. Ändå har det visat sig att det nog funnits kunskap om att vi borde ha kunnat räkna med att en dylik pandemi skulle drabba oss, om inte förr så senare.

Vi tenderar att gå från överraskande kris till kris och däremellan hoppas att det reder sig.

När jag tänker på världen före covid-19 så tenderade preventiva satsningar för framtiden inte att stå högt på listan. Tänk på de många och långa mötena om att komma överens om åtgärder och hitta pengar för att drastiskt ändra på våra levnadsvanor för att åtgärda klimatförändringen. Har vi nu ändrat oss?

Tyvärr tror jag inte att det finns evidens för att påstå det. Vi tenderar att gå från överraskande kris till överraskande kris och däremellan hoppas att det reder sig, snarare än att på lång sikt förebygga.